Samisk religion - Shamaner och Laestadianer

Historia

Sàpmi, Sameland, kallar samerna i Norden det område som de har bott på i tusentals år. Till Sàpmi räknas norra delen av Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Samerna försörjde sig på fiske och jakt och flyttade runt med familjen i Sàpmi.


Under vår och sommar bodde de vid havet och under vintern längre inåt landet. Samerna var kända långt utanför Sàpmi. Den romerska historieskrivaren Tacitus skrev ca 100 evt om vilda "fenni" som var klädda i djurhudar och sov på marken.


Eftersom samerna ständigt rörde på sig så hade de aldrig full koll på "sina" marker. Därför blev nog många både förvånade och arga när de kom gående över fjället någon gång på 1500-talet och märkte att de stod hus på deras boplatser. Nybyggarna söderifrån hade anlänt till Sàpmi.


Lappland invaderas

Lappland var inget lättbeboeligt paradis på 1400- och 1500-talet men staten gav en mängd med fördelar till dem som ville bosätta sig där. Och det ville rätt många för det fanns mängder med fisk och pälsdjur att försörja sig på. Men skulle det räcka till åt alla?


Samerna ägde inte jorden men de betalade skatt för att de nyttjade den men nu i.o.m. nybyggarna begränsades samernas rätt till att jaga överallt.


Samerna fick i framtiden bara fiska och jaga på ett överenskommet område vilket var en katastrof för ett vandrande folk. Dessutom fick vem som helst bosätta sig på deras lilla jordbit utan att de kunde göra något.


Skattetrycket på samerna blev större och de tvingades att öka på jakten och fisket för att kunna betala. Det innebar att vildrenarna så småningom försvann och samerna fick börja med tamrenar istället. Övergången från vildrensjakt till att sköta tamrenar ändrade på hela det samiska samhället.


Samisk religion
är den förekommande benämningen på förkristna religion hos samer som i stora drag baserades på muntliga traditioner och var orienterad på denna värld.


De karaktäristiska dragen är dyrkan av naturen och förfäderna. Gudarna tolkades som förfäder och förmödrar och deras beskaffenhet var ande och demon. Många av väsen har en motsvarighet i den nordiska religonen, men samerna hade även jaktgudar .


Förhållandet till naturen var grundläggande för samernas traditionella tro. Naturen ansågs besjälad och rådare vakade över landskapet och djuren. Det var viktigt att hålla sig väl med naturens själar och gudar likaväl som med människorna i ens omgivning. Det var dessa själar och gudar som delade med sig av sin rikedom till människorna och t.ex. gav av sina bytesdjur, men de kunde även undanhålla villebråd om människorna bröt mot deras regler.


Gudavärlden

Den förkristna religionens värld befolkades av gudar och gudomliga väsen. Olika naturfenomen, som solen, månen, åskan och vinden ansågs som gudomliga. De var livgivande och hade både en god och ond sida.


Värálda ráde / Rádienáhttje och Rádienáhkká är gudaparet som skapade världen och människornas själ



Solen, Biejvve, var en central gudinna, som gav alla varelser liv. Hon gav ljus, värme och växtlighet. Till solen offrades en vit ren.



Åskan, Horagalles eller Dierpmis gav regn, som gjorde att marken grönskade och med sin pilbåge, Regnbågen, fördrev han onda andar och troll. Åskan kunde också vara ond och rasande och farlig för människor och djur. Han tillbads för att inte orsaka skogsbrand eller skada människorna eller renarna.



Månen, Mánno, var en gudinna och dyrkades vid nymåne, särskilt vid jultiden. Då var det viktigt att det rådde stillhet och man fick inte syssla med sådant som åstadkom buller.


Hemmets gudinnor var stammodern, Máttaráhkká, och hennes tre döttrar: Sáráhkká, Uksáhkká och Juoksáhkká. De bodde under kåtan.

• Máttaráhkka gav människorna barn och såg till att havandeskapet gick bra. De tre döttrarna hjälpte till vid barnets födelse, bestämde om barnet skulle bli pojke eller flicka och vakade över barnet och hemmet

• Sarakka (Sáráhkká), som befrämjade födseln och även renarna, var en viktig gudinna som identifierade sig själv med samekvinnorna och brukar jämföras med venus inom den romerska mytologin.

• Uksakka (Uksáhkká), dörrgumman, levde i jorden under kåtans dörr och skyddade det nyfödda barnet samt personer som gick in och ut.

• Juksakka (Juoksáhkká), bågmodern, hade förmåga och till uppgift att förvandla flickebarn till gossebarn i livmodern.

Påssioakka var hemmets gudinna och fungerade som skyddsande över kåtans bakre heliga del. Hon gav också tillåtelse till skytte och jakt.


Liejbbeålmáj, jaktens gud


Tjasolmai / Tjáhtjeålmåj, sjöarnas, vattnens och fiskelyckans gud och den figur som förde fiskarna till kroken


Jahbme akka, dödsgumman, härskade över underjorden och de döda.



Biegg olmai, vindmannen, befallde vindarna och ordnade storm. Med sin spade skyfflade han sedan undan vindarna när stormen var över. En spade användes ofta som tillfällig 'seite' när man offrade till Biegg olmai.


Rota var en farlig ande som kom med sjukdom och död och tog de döda med sig till det dystra dödsriket Rota aimo. De människor som inte hade behandlat andarna med respekt kom till detta dödsrike. En av Noidens uppgifter var att binda Rota när han sluppit lös. Endast en häst dög som offer till Rota när han härjade som värst. På den kunde man få honom att rida bort. Det var inte lätt att få tag i en häst eftersom samerna inte själva höll hästar. Till Rota kunde man också skänka ett djuroffer som bestod av små askar gjorda av bark som fylldes med fisk, renost eller renmjölk. Dessa hängdes upp i träden runt kåtan för att skydda kvinnorna mot hans närmanden.

Manliga gudar, såsom jaktgudar, dyrkades företrädelsevis av männen, medan frukbarhetsgudinnor och hemmets beskyddargudinnor dyrkades företrädelsevis av kvinnor.

Schamanism.

Inom religionen fanns en central manlig gestalt som kalladesför nåjd,eller noajdde på samiska.

Till skillnad från de mer östligare kulturerna hade de flesta samiska familjeöverhuvuden en schamanroll.

Nåjden beskrivs ofta som en "andlig" vägvisare och försätter sig i trans för att (i form av olika djurskepnader) förflytta sig till olika platser för att hjälpa sig själv och andra. I detta tillstånd kunde han bl.a. oskadliggöra andra nåjder vilket är den karaktäristiska aggressiva figur andra cirkumpolära schamaner har.

Denna form av "magisk" förmåga att kunna lämna kroppen för att färdas fritt förekommer också i islänningasagorna. Schamanens handlingar är realistiska, men den form andra och han själv skildrar sitt arbetssätt är ofta poetisk samt täckt med en tidig trolldomsromantik som egentligen inte har någon verklig förankring.

Vid de ceremoniella högtiderna användes den s.k ringtrumman,( brottsrubricerad som "trolltrumma" eller "djävulska redskap" under 1600-talet) samt jojk (också den brottsrubricerad som "trollsång" under 1600-talet.) (Nationalencyklopedin; Sköld; Granqvist, s. 120f)

Dopet Barnen döptes enligt sedvana och fick därför ett namn efter någon tidigare släkting. Insjuknade barnet ansåg man att någon annan död frände ville få barnet uppkallat efter sig, varvid barnet omdöptes med ceremonin ådånammagástadus, "nynamnsdop". Denna sed praktiserades än in till nutid (in på 1800-talet) i vissa trakter.

Trumman tillverkades av ett träd som växt på ett speciellt sätt lutat mot soluppgången. Dessa träd höggs inte till virke eller ved, de var heliga.

Trumskinnet tillverkades av renskinn. skinnet spändes och dekorerades med figurer som målades med alträdets röda sav. Färgen fick Noiden fram genom att tugga barkbitar i munnen. Färgen målades på med en liten pinne som doppades i färgen i munnen.

Olika föremål hängdes på trumman i smala läderband.Det k unde vara ett ben från björnens penis, tänder och klor från vilda djur, föremål av mässing och andra metaller från kvinnornas klädsel.

När trumman var färdig invigdes den. Trumman användes för att rådfråga andevärlden genom spådom och för Noiden när han ville nå extas för att kunna genomföra sina andliga resor.

När Noiden ville ha svar på en fråga placerades arpan, en triangelformad bit av renben dekorerad med metallringar och ornament på trumman.
Han började slå på trumman med sin vackert formade och ristade trumpinne gjord av renhorn, tills arpan stannade på en symbol och inte flyttade sig mer. Trummans symboler var en slags karta där man kunde tolka svaret på olika frågor som ställdes. Man kunde se in i framtiden med hjä lp av den. Det kunde gälla jakt, en resa, en fisketur Det kunde var frågor om var familjen skulle slå läger, var man skulle hitta en förlorad ren, eller bra betesmark för sin renhjord. Man kunde också få svar på hur renhjorden skulle skyddas mot vilddjur eller vilka offer som andarna krävde för att förhindra olyckor. Trumman rådfrågades också när någon var sjuk.

Trumman förvarades längst in i kåtan, i boassjon det heliga området.
Kvinnorna fick inte röra trumman eller vandra på en stig där trumman hade färdats. Det kunde betyda, sjukdom olyckor eller död.


Det har visat sig att kvinnor också kunde vara Noider som använde trummor och spådomskonst. Troligtvis hade alla samiska familjer förr i tiden en egen spåtrumma.


Samerna fick inte behålla sina trummor när de kristna missionerade i det samiska samhället. De ville behålla dem och en orsak de gav vid rättegångarna var att de inte skulle hitta hem till sina kåtor utan trummans hjälp. Hur de använde trumman är inte riktigt känt. De kan ha försatt sig i trance med hjälp av den och sedan med hjälp av det undermedvetna gått i rätt riktning. Det finns andra som säger att trumman användes som ett slags kompass, att den fungerade som en karta över stjärnhimlen, en slags astrologisk kalender och med hjälp av det kunde den visa rätt riktning till boplatsen.

Offer

Samerna offrade av många anledningar, t.ex. för renarnas välstånd, för jakt- och fiskelycka. för att övervinna sjukdomar och för att graviditet och förlossning skulle gå bra.

Några offerplatser var gemensamma för hela byn. Dit kom även folk från andra platser

för att offra. Sedan fanns det offerplatser för dem som flyttade längs samma flyttleder eller fiskade i samma sjöar eller älvar, dvs. de som tillhörde samma arbetslag. Dessa offerplatser låg vid platser som utmärkte sig och ansågs som heliga. Det kunde t.ex. vara ett fjäll eller en sjö.

På en del platser fanns heliga stenar eller trästoder, s.k. sejtar. I dessa förkroppsligades de högre makterna. I närheten av och i kåtan ägde de dagliga ritualerna rum. På varje plats där kåtan restes, restes också en offerbänk och i eldstaden offrades mat och dryck till kåtans gudinnor.

Man offrade djur, främst renar, men även andra djur, fåglar, fiskar och ibland husdjur från de nordiska grannarna.

Tvångsmission


På 1600-talet gör staten järn- och silver fynd i Lappmarkerna och det blir rush till fjällen. Samerna med sina renar tvingas, mer eller mindre, att delta i malmbrytningen. Dessutom tvingas de att en gång per år samlas till en marknad för att där betala skatt och gå i kyrkan.


Kyrkan hade redan på 1300-talet försökt sig på Lappland men utan resultat. På 1600-talet gjorde man ett nytt "korståg" för att få bukt med trolldom och nåjder. Metoderna fö r att kristna samen var många. Bl.a skickades äldre samepojkar till prästseminarier och samebarn sattes i internatskola för att fostras och bildas i den kristna tron.


Men samerna såg inte några fördelar med den nya tron och var svåra att övertala med milda metoder. Så böter och straff som t.o.m. kunde leda till döden infördes för dem som inte lät sig döpas och som inte levde kristet. Samernas egna religiösa ritualer förbjöds, trummor brändes, heliga platser förstördes och barnen fick inte längre ha samiska, "hedniska" namn.


Det är kanske först med prästen Lars Levi Laestadius som samerna börjar acceptera och tro på kristendomen. Laestadius mamma var same och han var därför väl insatt i hur samesamhället funkade. Laestadius talade så samerna förstod och han tog bl.a. itu med problem som t.e.x. alkoholmissbruket som nybyggarna hade infört bland samerna och så började han kämpa för deras medborgerliga rättigheter. Laestadianismen fick en stor genomslagskraft i Sàpmi och den är fortfarande stark där.Denna kristna lära passade för samerna och många anslöt sig till den. Element ur den samiska religionen har fortlevt i folktron in på 1900-talet.


Källa:
http://www.yle.fi/www.gud/C1.html
http://sv.wikipedia.org/wiki/Lapsk_mytologi
http://www.fjallen.nu/sapmi/religion.htm


Laestadianismen

En man som en gång i tiden hade ett stort inflytande över samernas religionsutövning var prästen Lars Levi Laestadius (1800-1861). Under hans livstid förändrades samernas öde. Utan honom och den religiösa väckelse han blev upphov till i mitten på 1800-talet hade förmodligen många samer gått under. Brännvinsmissbruket höll på att föra det samiska samhället mot en ekonomisk katastrof och den sociala misären växte.


Lars Levi föddes den 10 januari år 1800 i ett mycket fattigt hem i Jäckvik utanför Arjeplog. Ett par år senare föddes hans lillebror Petrus. Pappan kom från en prästsläkt men levde en helt annan sorts liv. Han var ofta frånvarande och när han drack kunde han bli våldsam. Under en tid bodde Lars Levi och Petrus även hos sin halvbror i Kvikkjokk, som studerat till präst. Tack vare honom kom bröderna att söka sig till Härnösand och sedan Uppsala för att studera. Tyvärr dog halvbrodern och därför genomlevde Lars Levi och Petrus även studietiden med en ständig brist på pengar. Lars Le vi drömde om att bli botaniker, men det slutade med att båda pojkarna blev präster. Hela sitt liv behöll dock Lars Levi sitt stora intresse för botanik.


Lappmissionär med samiskt påbrå

Laestadius blev först lappmissionär i Pite lappmark. Eftersom han hade samiskt påbrå och kunde samiska fick han undervisa samerna i kristendomskunskap. 1826 utnämnde biskopen i Härnösand honom till kyrkoherde i Karesuando och Lars Levi hade inget annat val än att som 26-åring ensam flytta till Sveriges nordligaste församling. Efter ett år gifte han sig med nybyggardottern Brita Cajsa Allstadius, en gammal barndomsvän från Kvikkjokk. De skulle komma att få femton barn. I Karesuando var större delen av befolkningen nomadiserande samer. Lars Levi lärde sig en ny samisk dialekt och finska, och kunde snart predika på både svenska, samiska och finska. När det var kyrkhelg var det samtidigt marknad i Karesuando. Handelsmännen från Norge och den svenska bottenhavskusten kom med tyger, sytråd, salt, spik och naturligtvis brännvin. De både sålde och bjöd på sprit. Genom att bjuda på en sup kunde de få ner priset på slaktrenarna.

Men det var inte bara handelsmännen som tjänade pengar på brännvinet.

Irriterande supande

Samerna söp och vid högmässan var nästan alla karlar och många kvinnor halvfulla. Alla dessa supseder irriterade Lars Levi som såg hur illa barnen for och vilken misär som utbredde sig på grund av brännvinsmissbruket. Till och med renarna for vind för våg och attackerades av vargar när samerna låg stupfulla i sina kåtor. Men hans ilskna predikningar hjälpte inte och inte heller hans försök att få till en lag som förbjöd spritförsäljning till samer.

Djup kris, trött och förtvivlad

På 1840-talet gick Lars Levi igenom en djup kris. Han var trött och förtvivlad. Han blev svårt sjuk i nervfeber, men tillfrisknade. Då dog hans yngste son i en vanlig barnsjukdom. Strax efteråt dog brodern Petrus, bara 39 år gammal. Lars Levi blev sjuk igen, den här gången i lungtuberkulos. Han plågades av ångest och skuldkänslor. När han åter blev frisk for han till Härnösand för att avlägga den pastorsexamen som han ännu inte hunnit med. Efter det blev han utnämnd av biskopen till visitator över alla de norra lappmarkförsamlingarna. Under sin första resa som visitator besökte han Åsele och predikade i kyrkan där. Bland kyrkobesökarna satt en ung sameflicka som hette Maria. Hennes ansikte lyste av frid. Efter gudstjänsten ville hon tala med prästen. Det samtalet blev en vändpunkt för Lars Levi som efteråt berättat att den unga flickan förstått sanningen om nåden på ett sätt som han ännu inte gjort. Maria själv fick förmodligen aldrig veta hur mycket just det samtalet kom att betyda för Lars Levi.

En märkbar förändring

Tillbaka i Karesuando började samerna märka att Lars Levi Laestadius hade förändrats. Hans predikningar var fyllda av målande liknelser från samernas liv som de kunde förstå. Han predikade om en Gud som brydde sig om hur folket hade det. Han gick hårt åt präster och handelsmän som skodde sig på andras bekostnad.

Fler och fler samer kom till kyrkan. Efteråt kunde det hända att de gick till prästgården, som på den tiden var ett så kallat "pörte" - en enkel timrad stuga, för att få råd. Efter tjugo år hade något nytt börjat hända i kontakten mellan kyrkoherden och hans församlingsbor. Unga och gamla ville lära sig läsa. Det blev liv och rörelse i kyrkan med syndabekännelser, gråt och böner om förlåtelse (inom laestadianismen kallat liikutuksia, en slags extas). Alla tyckte förstås inte om det. En del var upprörda över Lars Levis radikala predikningar och för att det blivit sådant liv i kyrkan.

De som tidigare hade tjänat mycket pengar på brännvinsförsäljningen såg inkomsterna försvinna och hånade den nya moralen. En del präster var hårda motståndare till Laestadius. Men väckelsen spred sig trots det, och särskilt bland samerna. Fylleriet och renstölderna avtog, vilket påverkade samernas relationer, ekonomi och familjeliv till det bättre.

Fanatism

Ibland fick väckelsen fanatiska övertoner som den 8 november 1852 då några samer i Kautokeino i Norge handgripligt ville göra upp med brännvinshandlarna. När de kom dit slog de ihjäl både länsmannen och handelsmannen. Prästen och flera andra samer och norrmän blev piskade och misshandlade. Upprorsmakarna blev dock övermannade av samer från en intilliggande by och sattes i fängelse. Två år senare blev två av ledarna avrättade. Fjorton andra fick livstids fängelse och deras ägodelar såldes på auktion. Forskare har tvistat om vad som egentligen var orsak till upproret. Var det personlig hämnd eller religiös villfarelse? Var det en social protest? Blev laestadianismen i Kautokeino revolutionär på grund av de norska prästernas hårda motstånd mot väckelsen? Vi vet att det fanns många orättvisor i samhället på den tiden och många skäl att protestera. Tyvärr fick upproret motsatt effekt och istället lamslogs samernas initiativkraft i Kautokeino för lång tid framåt.

Tillhör svenska kyrkan

Sedan 1800-talet är laestadianismen en välkänd religiös trosinriktning i norra Sverige, Finland och Norge. I dag kan den karaktäriseras som en konservativ rörelse som fortfarande tillhör Svenska Kyrkan, trots att man är starkt kritisk till många moderna företeelser i kyrkan idag.



Laestadanismen idag

Læstadianerna organiserar egna församlingar trots att de kvarstår som medlemmar i Svenska Kyrkan . Læstadianerna baserar sin religion på Bibeln och på Luthers och Laestadius skrifter och postillor. Ett karaktäristiskt drag för læstadianerna är att de organiserar stora samlingar med anhängare från olika länder. För västlaestadianerna är den viktigaste samlingsorten Gällivare där man har årligen julsamlingar. För östlaestadianerna är den viktigaste samlingsorten Pajala där Laestadius dog och där även Laestadiusgymnasiet ligger.

Idag är læstadianismen splittrad i en östlig och en västlig riktning. Den östliga har till viss del reformerats medan den västliga är mer radikalt læstadianistisk. Västleastadianerna talar emot de skadliga effekterna av oanständig musik,film (inklusive TV-tittande), preventivmedel , enligt Bibelns ord, skall dölja håret under gudstjänst (vilket læstadianer gör med huckle ). Västlaestadianska samlingar brukar man inleda med att läsa Laestadius predikan. Læstadianer hälsar traditionellt på varandra med frasen "Guds frid" eller "Guds fred", vilket betyder frid med Gud. Alltså syndernas förlåtelse. etc. Västlaestadianerna menar även att kvinnor enligt Bibelns ord, skall dölja håret under gudstjänst (vilket læstadianer gör med huckle ). Västlaestadianska samlingar brukar man inleda med att läsa Laestadius predikan. Læstadianer hälsar traditionellt på varandra med frasen "Guds frid" eller "Guds fred", vilket betyder frid med Gud. Alltså syndernas förlåtelse.

Læstadianismen är en viktig ingrediens i kulturen i svenska Tornedalen . Även hos samerna är læstadianismen en stark religiös inriktning; i bägge fallen torde det spelat in att man inom læstadianismen använt både tornedalsfinska och samiska som predikospråk. Den största gruppen i världen är gammallaestadianism. Gammallaestadianismen är mest spridd i norra Europa och norra Amerika, men små församlingar finns också i Afrika, södra Europa och Sydamerika.

Korpelarörelsen var en extrem sekt sprungen ur Laestadianismen.

Källa:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Laestadianism
http://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Levi_L%C3%A6stadius
http://www.samer.se/servlet/GetDoc?meta_id=1208

Korpelarörelsen

Folket utan morgondag. Så kallades anhängarna av den extatiskt religiösa Korpelarörelsen vilken härjade som värst i mitten av 1930-talet i Tornedalen och Kirunaområdet.

Korpelarörelsen, eller Siikavaarasekten, hade sin grund i den finske väckelsepredikanten Toivo Korpela som förkunnade i slutet av 1920-talet. Själva rörelsen grundades dock av Sigurd Siikavaara som uppträdde som profet i Pajala 1934. Som mest hade rörelsen ca 400 anhängare. Profeten Sigurd förkunnade att alla rättrogna skulle hämtas i en flygande ark (Silverarken) och föras till det himmelska Jerusalem. Man ansåg att den jordiska lagen inte var till för de rättfärdiga och hängav sig åt sexorgier och en ansenlig alkoholkonsumtion. Följden blev ett polisingripande 1939. Korpelarörelsens aktiviteter nådde sin höjdpunkt i mars-april 1935, då flera anhägare greps av polis, togs om hand av läkare och ett flertal personer fördes till Furunäsets sjukhus i Piteå. I samband därmed, och genom att arken inte kom, mattades verksamheten snabbt för att 1936 återigen få ett uppsving. Det religiösa budskapet hade då inte samma centrala plats. Det blev fritt fram att ägna sig åt kortspel, dans, alkoholförtäring och i vissa fall fria sexuella förbindelser. Minderåriga flickor utnyttjades och f lera personer hamnade inför rätta och dömdes som skyldiga till otukt. Ledaren för verksamheten placerades vid Furunäsets sjukhus, där han vistades till början av 1950-talet. Han avled för övrigt år 1965.
Källa:
http://www.pitea-tidningen.se/artikel.aspx?artid=61546&cat=9&pageIndex=0&arkiv=False
http://www.huginmunin.se/korp/link5.htm

KULTUR OCH TRADITIONER

Samerna har en egen kultur och ett eget språk, som skiljer sig från den svenska kulturen och språket. Närheten till naturen och renen har format den samiska kulturen. Det återspeglas i den rika terminologin i fråga människans relation till natur och djur.

Fast samerna idag lever i ett modernt samhälle, så är ändå de gamla kunskaperna och traditionerna viktiga. De gamla traditionerna kommer särskilt starkt fram i språket, maten, dräkten, slöjden, jojken och renskötseln. En ny och viktig symbol för samernas samhörighet och identitet är den samiska flaggan, som antogs 1986. Samma år antogs också samernas nationalsång.

Den samiska flaggan
Den samiska flaggan är gemensam för alla samer. Den godkändes 1986 av det Nordiska Samerådet och är formgiven av Astrid Båhl från Skibotn i Troms i Norge. Cirkeln är en sol- och månesymbol. Solringen är röd och månringen är blå. Färgerna kommer från den samiska dräkten.

Samiska Flaggdagar

6 februari
Samernas nationaldag. Firas till minne av det första samiska landsmötet ,som hölls i Trondheim 6 februari 1917. Detta var första gången samerna samlades och arbetade med sina gemensamma intressen över nationalstaternas gränser.


15 augusti
Samiska flaggan godkändes 15 augusti 1986. Isak Saba, som skrev texten till samernas nationalsång, föddes 15 augusti 1875


18 augusti

Samerådet grundades 18 augusti 1956


26 augusti
Sametinget i Sverige grundades 26 augusti 1999


9 oktober
Sametinget i Norge grundades 9 oktober 1989


9 november
Sameparlamentet i Finland grundades 9 november 1973