Nordisk Mytologi

Nordisk Mytologi

Nordisk mytologi kallas den mytologi som muntligt berättades från släkte till släkte i Norden under förhistorisk tid och fram till och med vikingatiden, det vill säga under ett åtminstone tusenårigt tidsspann.

Den nordiska mytologin är delvis även en allmän germansk mytologi, eftersom den gamla gudatron hos skandinaver och övriga germanska folk väsentligen varit densamma. Både kulten, namnen på gudarna och berättelserna om dem kunde dock variera högst avsevärt mellan de olika germanska stammarna, både i tid och rum.

Den nordiska mytologin innehåller inslag från såväl keltisk mytologi som samisk eller snarare finsk-urgisk mytologi, som sträckte sig ner till södra Sverige. För närvarande finns dock ingen kännedom om kulter (björnkult,laxkult,etc.) och jaktgudar som kännetecknar speciellt den samiska. Den nordiska mytologin baserade sig aldrig på något religiöst samfund och utvecklades heller aldrig ur ett sammanhängande religiöst system, den var alltså aldrig någon enhetlig religion i modern bemärkelse. Den nordiska mytologin utvecklades istället utifrån en etnisk religion, inte en grundad religion. Det betyder att den snarare fungerade som en sorts teoretisk överbyggnad till kulten och egentligen hade mycket lite att göra med tro och mer med handlande.

Dess förtäljare efterlämnade dessutom mycket få skrivna urkunder - om de nedtecknade något överhuvudtaget var det runor som ristades i trä, som inte överlevt, eller smiddes i metall eller höggs i sten, som inte tillät några längre utläggningar. Den information vi har idag kommer istället framför allt från romerska och kristna lärda, och ofta rör det sig då varken om förstahandsuppifter eller ojäviga återgivningar. Under vikingatiden kom kristendomen att gradvis ersätta den norröna tron av vilken vissa fragment, trots motstånd från kyrkligt håll, levde kvar in i modern tid.

Till den nordiska mytologin är källorna vida rikare än till de germanska brödrafolkens. Förutom källor av samma slag som de flesta hos dessa har de nordiska folken en rik inhemsk litteratur, mestadels på fornisländska. De mest givande mytologiska källskrifterna är de båda skrifterna med namnet Edda, Den poetiska Eddan och Den prosaiska Eddan, men viktiga bidrag kommer också från annan skaldekonst, saga och historia, liksom från de latinska historiska skrifterna. Även den samiska eller finsk-urgiska mytologin har nordisk-liknande gestalter:Hora-galles (Tor), Väralden olmai ( isl.veraldar guð, Frej) och Biegga-galles ( vindens gud, stormguden, Njord eller Oden). Inslaget av schamanen Oden, de dödas nåjd, är ett typiskt finsk-urgisk kännetecken.

Förutom att de isländska källorna närmast berättar om islänningars och norrmäns mytologi tillkommer den olägenheten att åtskilligt av vad som meddelas kan misstänkas vara uppkommet under inverkan av antik mytologi och kristendom och som kanske inte har tillhört folkets tro, utan enbart skaldernas diktning och en del kanske uppkommit genom de kristna författarnas missuppfattning av forntida hedniska föreställningar och uttryck.

Folktrons föreställningar om avlidnas själar och naturföreteelsernas andar återfinns i liknande skepnad hos många folk, och att de hos nordbor och övriga germaner varit väsentligen de samma intygas dels av överensstämmande folktro från yngre tid, dels av de gemensamma benämningar för älva, mara, huldra, dvärg och näcken.

Världens skapelse

I Snorres Edda och Ynglingasagan har Snorre Sturlason efter sin uppfattning om sammanhanget bearbetat de mytologiska uppgifter som han funnit i den isländska poesin, framför allt i den äldre Eddan. Denna sammanställning har alltså kanske inte i alla stycken lyckats återge den hedniska uppfattningen, men utgör ändå en ovärderlig nyckel till denna.


Enligt Snorre fanns före världens skapelse ett svalg med namnet Ginnungagap. Först uppstod i söder världen Muspelheim, som är ljus och het och där Surt sitter med ett lågande svärd till värn vid gränsen, sedan Nifelheim i norr, köldens värld, med brunnen Hvergelme, varifrån elva (eller tolv) namngivna floder strömmar. Dessa kallas Elivågor och deras bitande kalla vatten hårdnar längre från källan till is, som fyller norra Ginnungagap. Då hettan från Muspelheim mötte rimfrosten från Nifelheim så att den smälte uppstod av den kraft som hettan sände gestalten av en man, kallad Ymer. Från honom uppkom rimtursarna, för medan han sov svettades han och då växte under hans vänstra armhåla en man och kvinna fram, och hans ena fot fick en son med den andra. Därpå uppstod av rimfrostens droppar urkon Audhumbla (Ödhumla), och fyra mjölkfloder rann ur hennes spenar som föda åt Ymer.


Audhumla fick föda genom att slicka de salta rimfroststenarna, och första dagen kom ur stenarna en mans hår, andra dagen en mans huvud och tredje dagen hela mannen, som hette Bure . Han fick sonen Bor, som äktade Bestla, jätten Böltorns dotter, och de fick tre söner: Oden, Vile och Ve. Bors söner dräpte Ymer, och i hans blod dränktes rimtursarnas hela ätt förutom Bergelmer, som med sin hustru gick ombord på en urholkad stock och från vilken rimtursarnas ätt sedan härstammade.


Bors söner, som ansågs vara gudar, bar Ymer till mitt i Ginnungagap och gjorde av hans kropp jorden, av blodet hav och vatten, av köttet mull, berg av benen, samt stenar av tänderna och krossade ben. Av huvudskålen gjorde de himlen och satte upp den över jorden med fyra hörn, och under vardera hörnet ställde de en dvärg: Austre, Vestre, Nordre och Sudre. Sedan tog de gnistor från Muspelheim och satte på himlen som sol, måne och stjärnor. Omkring jorden låg det djupa havet, och längs havsstranden gav de land åt jättarna. Innanför denna gjorde de av Ymers ögonbryn borgen Midgård mot jättarna, och av hans hjärna gjorde de moln.


Då Bors söner gick längs havsstranden fann de två träd och skapade människor av dessa. Den ene gav ande och liv, den andre förstånd och rörelse, den tredje utseende, mål, hörsel och syn (Völsupa säger: ande gav Oden, förnuft gav Höner, Loke vätska och god färg). Mannen hette Ask och kvinnan Embla , och av dem föddes människosläktet, åt vilka bygd gavs i skydd av Midgård.

Därpå gjorde de borgen Asgård mitt i världen, och där bodde gudarna och deras ätter. Mitt i Asgård låg Idavallen, och där gjorde gudarna ett tempel kallat Gladsheim, vari deras tolv sittplatser står. De gjorde även Vingolf, som gudinnorna hade, och de tillverkade mycket av guld och sten och trä,tills guldåldern avbröts av att de tre nornorna kom från Jotunheim. Då satte sig gudarna till doms och gav förstånd och mänsklig gestalt åt dvärgarna , som fått liv som maskar i Ymers kött. De bor i jorden och i stenar.















Världens undergång

Gudalivets vändpunkt är Balders död. Världens undergång kallas ragnarök, som förebådas av många tecken. Först kommer en tid av strider och ogärningar, sedan fimbulvintern, tre vintrar utan sommar emellan. Därpå slukar solvargen solen och månvargen månen, jorden skälver, band och bojor brister, Fenrisulven blir lös, Midgårdsormen vrider sig i raseri och går upp på land, så att havet svämmar över och skeppet Nagelfar, som Hel gjort av de dödas naglar, lossnar och styrs av jätten Rym. Himlen rämnar, Muspelheims söner rider ut ur denna med Surt i spetsen och eld efter sig och Bifrost brister då de rider över den.

De går fram på slätten Vigrid , som är 100 mil på varje håll. Dit kommer också Fenrisulven , som gapar med den nedre käften vid jorden och den övre vid himmelen, och vid hans sida går Midgårdsormen , som blåser eter över luft och hav. Dit har också Loke kommit med de döda från Hel och Rym med alla rimtursar.

Då blåser Heimdall i Gjallarhornet, Oden rider till Mimers brunn och hämtar råd, Yggdrasil skälver och alla är rädda.
Asar och einherjar klär sig för strid, Oden rider mot Fenrisulven och vid hans sida Tor mot Midgårdsormen. Frej strider mot Surt och faller, Tyr mot hunden Garm, och de dödar varandra, liksom Heimadall och Loke. Tor dödar Midgårdsormen, men faller efter nio steg död av giftet, Fenrisulven slukar Oden, men dödas av Vidar, som sliter itu hans gap. Slutligen kastar Surt eld över jorden och bränner ner hela världen.

Ragnarök

Ragnarök är namnet på världens undergång. Ragnarök beskrivs framför allt i Völuspa´ eller Valans spådom. Först kommer fimbulvintern i tre år, och därefter krig. Tre tuppar gal – en hos asarna ( Gullinkambe), en hos jättarna och en hos Hel. Det blir översvämning och skeppet Nagelfar kommer loss. Heimdall blåser i Gjallarhornet. Fenrisulven, midgårdsormen, jättarna,eldjättarna och Loke samlas för att kämpa mot asagudarna.

Kampen står på Vigrids tusenmilaslätt. Bergen rämnar och haven störtar in över land, men Yggdrasil består. Då Surt satt världen i brand sjunker den till havets botten. Men Nidavallen finns kvar, och där samlas de överlevande.


I Ragnarök slukar Fenrisulven Oden, men Vidar hämnas sin fader genom att bända isär ulvens käkar. Tor dräper Midgårdsormen, men han hinner inte ta mer än nio fjät innan han faller död till marken, dödad av ormens giftiga etter. Heimdall och Loke spetsar varandra med sina spjut. Varghunden Garm äter upp Tyr, men blir spetsad inifrån av Tyrs svärd. Tors son Magne dödar draken Nidhögg. Frej driver sitt hjorthorn genom jätten Surts öga, men blir kluven av Surts eldsvärd.

När Ragnarök sedan är över, går två människor, Liv och Livtrasir, som har överlevt, iland och påbörjar det nya livet i det nya Midgård. De överlevande gudarna är bland annat Tors söner Mode och Magne, Vidar, Balder ocg Höder, och de flesta av asynjorna. En ny era stundar, och den skall ledas av Balder i tusen år.