Myter och Legender; Troll, Vättar och Oknytt

Troll, Vättar och Oknytt

Troll

Skandinaviska naturväsen som oftast bor inuti berg. De sägs enligt nordisk mytologi vara ättlingar till urtidens eld- och isjättar. Det finns många uppgifter om hur trollen ser ut. Ofta är de apliknande, ludna, illaluktande varelser med stora fötter och koliknande svansar. De beskrivs ha långa öron och näsor, ögon som glödande kol och långa fingrar. Andra sägner talar om trollen som människolika och till och med vackra. Detta kan kanske bero på att troll kan förvandla sig till vad som helst. I alla händelser klär sig trollen i pråliga smycken som vittnar om deras stora rikedomar. De är däremot alltid smutsiga och hatar vatten.



Trollen är, kan man säga, människans skuggsida. De har alla våra moraliska svagheter, men skäms inte alls över detta. Troll är glupska, lögnaktiga och tjuvaktiga. De är avundsjuka på människorna och stjäl allt från öl till husdjur och människor från dem.



De är särskilt ökända för två fula ovanor; att "bergta" folk, det vill säga stänga in dem i sina berg, och att byta ut nyfödda människobarn mot sina egna ungar, så kallade bortbytingar. Det är oftast unga vackra flickor som blir kidnappade av trollen. De kan räddas om man läser böner utanför trollberget eller om man ringer i kyrkklockorna. Vad det gäller bortbytingarna
erkar det som om de kidnappade barnen behandlas väl av trollen och inte alls mår dåligt av att växa upp bland oknytten. Trollungar som växer upp hos människor brukar tappa sin svans och de andra trollaktiga dragen efter ett tag. De brukar dock behålla trollens styrka. Vissa trollflickor är mycket vackra och det hände inte alltför sällan att de gifte sig med en vanlig karl.



Trots att trollen i grunden är otrevliga är de inte omöjliga att göra affärer med. Man kan hyra in dem som arbetskraft, låna pengar av dem eller köpa deras magiska kunskaper. Trollen samlar stora rikedomar i sina berg. Man kan få en glimt av detta på julaftonsnatten, då trollbergen lyfter sig på gyllene pelare och avslöjar vad som finns därinunder. Trollen firar nämligen en egen julhögtid, men den har inget med Kristi födelse att göra.



Troll avskyr allt som har med kyrkan att göra. Till exempel är en vanlig sax ett suveränt skyddsmedel, helt enkelt bara för att den bildar korstecken då man använder den. Annat effektivt skydd är salt och stål. Trollens värsta fiende är själva naturen. Solen förvandlar dem till sten och åskan söker upp trollhuvuden med sina blixtar. Då trollen flyr undan åskan rullar de ihop sig till nystan och far fram med en ryslig fart.


Vättar

Vättar är små varelser som lever under jorden. De ser ut som små människor och lever i samhällen precis som människor. De lever i närheten vid människorna, oftast i harmoni utan att skada människorna. Om människorna däremot gör något som obehagar vättarna kan vättarna ta till magiska krafter och ställa till förtret som sjukdomar, fattigdom och brand. Om man däremot hjälper vättarna kan man bli rikligt belönad.



Föreställningen att vättar kunde anta annan skepnad var också vanlig, då främst till en padda varför man noga aktade sig för att skada sådana.



Berättelserna om vättarna är rikliga med olika motiv. Ett vanligt sådant är hur vättarna straffade människor som medvetet skadat en vätte eller burit sig illa åt mot dem. Ett vanligt straff var att vättarna brände ner gården eller lät bonden få otur med djuren. Eftersom vättarna bor i marken kunde en sådan orsak vara att man hällt ut varmt vatten som trängt ner i vättarnas boning och skållat dem. Det var därför vanligt förr i tiden att folk ropade saker som "huka er vättar" innan de hällde ut skurvattnet för att vättarna skulle hinna sätta sig i säkerhet.


Det kunde också hända att man omedvetet gjorde vättarna något illa. Ett sådant exempel kunde vara att det droppade dynga från ladan ner i vättarnas hus. Vid ett sådant tillfälle kunde en vätte komma och be bonden att flytta sin lada. Om man då gjorde vätten till viljes blev man belönad och kunde få lycka med gården eller hjälp av vättarna nattetid. Om man däremot inte gjord som vättarna bad kunde man vänta sig olycka.


Som tack för att man hjälpte vättarna kunde man få belöningar. Om man gav en vätte något den bad om kunde man få förmågan att se deras bröllop som var vackert och ståtligt att se. Det berättas även hur kvinnor som hjälpt vättar vid barnfödsel blivit belönade med rikedom.


Vittror

Småfolk av bägge könen som bor i eller under de Nordsvenska fäbodarna. De påminner mycket om det norska huldrefolket. Vittror är mindre än människor och klär sig i traktens folkdräkt. De spelar lokala sånger och dansar danserna på modet när de har fest. Vittror är experter på boskapsskötsel och äger småvuxen boskap som ger fantastiskt god mjölk. I Jämtland och Ångermanland kunde fädbodsjäntorna hitta bortsprungna vitterkor i gräset. Då var de faktiskt välkomna att behålla dem. Vittrorna beter sig oftast hövligt mot människor, även om de är förtjusta i spratt och upptåg.



Maran

I folktron är maran egentligen inget direkt väsen, utan en ung flicka oftast rödhårig, som en del nätter förvandlas till Mara och ger sig ut för att plåga folk och djur på natten.

Historier berättas om hästar som varit alldeles vita av svett på morgonen då bonden kommit in i stallet. Han förstod då att hästen blivit riden av Maran under natten. De människor som blivit utsatta av Maran berättar om mardrömmar som känts som dom höll på att kvävas av ett tryck över bröstet. Genom att säga till Maran:, (i samma stund som hon förvandlas till människa), att hon är en Mara löser man henne från hennes förbannelse.

Man kan skydda sig på många olika vis från Maran. Tåspetsarna på skorna ska alltid stå ut mot dörren t. e.x Om du vill att dina djur ska få vara ifred så hänger du en död skata i taket i ditt stall. Idag har man en naturlig förklaring till detta tryck över bröstet som många upplevede och upplever. Vid insomnandet eller uppvaknandet kan kroppen en kort stund förlamas. Detta är inte farligt, men kan hos de människor som drabbas, upplevas väldigt obehagligt.

Huldran

är ett väsen i norsk folktro. Hon motsvaras direkt av vittra i norrland och är nära besläktad med skogsrået i södra sverige. Huldra hör till huldrefolket vilka närmast motsvaras av trollen i södra Sverige. Man trodde att huldrefolket levde under jorden och i allmänhet förblev osynliga.

Huldrorna associeras mycket med fjällen och sägs vara svåra att upptäcka eftersom deras färg sammanfaller med snön.

Huldran, eller skogsfrun, är nära släkt med vittra och skogsrån. Det norska huldrefolket är mer en benämning på all sorts småfolk. Vår svenska huldra är svår att skilja från en människoflicka... Om man inte lyfter hennes kjol och synar hennes rumpa. Huldran har nämligen en lång hårig svans därbak.

Förutom den missprydande svansen är huldran oerhört vacker. särskilt hennes förföriska rådjursögon. Hon är dessutom alltid vackert klädd, ibland i kläder som verkar gjorda av skogens eget material. Somliga säger att huldran egentligen är ful som stryk, men att hon kan förvrida synen på sina offer så att de tror att hon är vacker. I vissa delar av landet sägs huldran, liksom skogsrået vara ihåligt och sakna rygg.

Huldran är en utpråglad sexuell varelse som gärna hoppar i säng med de karlar hon stöter på i skogarna. Åtskilliga skogshuggare och kolare hade barn med huldror.

Detta var naturligtvis ett bekymmer för gubbarnas lagvigda hustrur. Det är nämligen så att om man en gång legat med en huldra är man i hennes våld. Var gång hon kallar är man tvungen att komma till henne igen. Om man sedan återvänder hem så gör man det trött, utsliten och halvt från vettet. Har du en man som springer till huldran så fort hon kallar så ge honom tibast och vänderot så blir han botad. Om det hjälper mot helt vanligt vänstrande män vet jag inte, men det kan vara värt att prova.

Långt in på 1700-talet var det för övrigt belagt med dödsstraff att gå i säng med huldror.Huldran är särskilt farlig för unga män som precis ska till att gifta sig. De anses särskilt mottagliga för huldrans förförelsekonster.

Huldran råder äver skogens alla djur och den jägare som höll sig väl med henne kunde få god jaktlycka. I utbyte mot sexuella tjänster kan hon se till att geväret skjuter rätt och att bytesdjuren står där de ska. Om man kommer på kant med skogsfrun kan man glömma allt vad rättskjutande bössor och jaktlycka heter. Vissa djur klarar sig alltid från jägarens kulor. Bland annat huldrans privata ridälg.

Näcken

Ett skandinaviskt manligt naturväsen som lever i vattendrag.

I södra Sverige är han ofta ful, med en grodliknande trut. Längre norröver framställs han som en skön yngling, ibland med röd luva, ibland med blommor i håret. För det mesta spelar näcken ett stränginstrument, vanligen en fiol eller harpa.



Om man offrar tre droppar blod, ett svart djur, snus, brännvin eller ett köttben i vattnet kan näcken lära ut sin unika spelkonst. Men det kan vara farligt att både spela och lyssna på näckamusik. Tonerna förtrollar folk och får dem att hoppa i vattnet, eller också kan de inte sluta dansa förrän de dör av utmattning.



Ibland dyker näcken upp i form av en vacker vit hingst och kallas då bäckahästen. Han lockar barn att rida på hans rygg och växer i längd tills alla som vill har fått plats. Sedan bär det av ner till bottnen i närmste sjö där alla passagerarna dränks. Om man har en magisk grimma kan fånga bäckahästen och spänna honom framför plogen. Med en sådan häst kan man hinna plöja alla åkrar på sina ägor under samma dag. Men då solen går ner får man passa sig, ty då återfår bäckahästen sin makt. Då griper han tag i första bästa tygstycke och försvinner ner i närmsta vattendrag med sitt byte. Därför brukade den som fångat bäckahästen bära ett löst tygstycke utanpå sina vanliga kläder för att slippa följa med ner i djupet.



Näcken längtar efter att få komma in i himmelriket, vilket är omöjligt. Därför är hans musik ofta plågsamt sorglig. Han dränker människorna i sin avundsjuka över deras kontakt med Gud. Man kan "binda" näcken i sjön innan man badar genom att sticka ner en sax eller en kniv i vattenbrynet. Andra svenska namn på näcken är kvarngubben, strömkarlen eller forskarlen.


Nymf

Kvinnliga naturväsen som dyker upp runt om i hela Europa. De är särskilt vanliga i den grekiska mytologin.


Det finns olika typer av nymfer; najader håller till i sjöar och floder, dryader lever i träden, oreader i bergen och okeanider och neirider i havet. Nymferna skyddar de olika områden de lever i.



De är väldigt kärleksfulla och har ofta romanser med människomän. Alla nymfer är strålande vackra och springer ofta omkring nakna, endast skylda av sitt långa böljande hår. Nymfer är ständigt jagade av kärlekskranka satyrer, och utstöter under sin flykt hjärtskärande skrin. Annars är deras röster så milda att man knappast kan skilja dem från vindens sus eller vattnets porlande.



Dryaderna råkar mest illa ut i sina kontakter med människan. De är nämligen för alltid knutna till det träd de föds i och då trädet huggs ner dör även nymfen. Annars blir nymfer mycket gamla -nästan obegripligt gamla. Den grekiske naturvetaren Hesiodos räknade ut att medellivslängden för en nymf är tio fenixåldrar. En livstid för fågel Fenix= nio korpåldrar. En korpålder= tre hjortåldrar. En hjortålder= fyra kråkåldrar. En kråkålder= nio människoåldrar (alltså runt 900 år).



Satyr

Grekiska manliga naturväsen med bockhorn och bockunderkropp. De beskrivs som råa, fula skränhalsar som super hela dagarna och jagar nymfer.



De liknar herdeguden Pan, men har mer att göra med rusguden Dionysos och brukar ingå i hans vilde festfölje. De spelar underbar musik på panflöjt och kan dansa dansen "skinnis" bättre än någon annan. Satyrer avskyr vatten och luktar därför inget vidare. I Italien pratar man oftare om fauner än satyrer. Dessa varelser är vackrare och mer stillsamma, men liknar annars satyrerna mycket. Det sägs att faunerna har horn och underkropp som ett rådjur.







Dvärgar

Kortvuxna varelser av manligt kön som lever under jorden. De hittas oftast i Skandinavien och Tyskland.


Dvärgarna blir bara runt metern höga, men de är mycket muskulösa och starka. De är mästare i smideskonst och har tillverkat många magiska vapen åt olika gudar, bland annat åskguden Tors hammare Mjölner.



Också människor kan beställa föremål av dvärgarna. Särskilt dvärgsmidda svärd stod högt i kurs, men de var inte alltid så hälsosamma att använda. Efter en tid började den starka magiska energin i dvärgsvärden vända vapnet mot sin ägare. Ett dvärgsvärd gick därför oftast i arv ganska ofta, för att ägarna inte skulle bli offer för sina egna vapen.



Dvärgarna bryter sin egen malm i gruvor som vindlar sig långt ner i jordens inre. De tål inte solljus och förvandlas liksom trollen till sten. Vissa sagor berättar dock att de kan röra sig omkring på dagarna förvandlade till paddor.


Dvärgarnas fötter är missbildade och de föredrar att inte visa dem för människorna. Oftast ser fötterna ut som olika djurs; fågelfötter, tassar eller hovar. Därför är det omöjligt att skilja dvärgaspår från vanliga djurspår.

Jättar

Jättar har funnits i alla länder i alla tider. De finns med i många skapelseberättelser som de första varelserna i kosmos.

I den nordiska mytologin skapas världen från jätten Ymers kropp efter det att gudarna Oden, Vile och Ve dräpt honom. Förutom att alla jättar är större än människor kan de vara av en mängd olika storlekar. Några är bara något större än vanligt folk, andra är så stora att man kan stå på deras tår och tro att man klättrat upp på ett berg!

Här i Sverige är de flesta jättar elaka och dumma. De äter ofta människor, men är för det mesta ganska korkade och lättlurade. Cykloperna, som lever runt medelhavet, har bara ett enda öga som sitter mitt i pannan. Jättarnas främsta fiende är åskan, som alltid slår ner i deras stenhårda skallar.

Tomte

Kallas Nisse i Danmark och Norge. Ett småvuxet manligt väsen som bor på människornas gårdar i Skandinavien. Han växlar i storlek från en tvärhand hög till en meters längd. Han ser ut som en skrynklig gubbe och har ofta, men inte alltid, ett stort vitt skägg. Han pryder huvudet med en röd, ibland grå, luva och klär sig vanligen i grå kläder. I södra Sverige har det också förekommit tomtar som bara har ett öga mitt i pannan eller som helt saknar huvud.

Tomten vakar över allt som har med gården att göra; människor och djur, skördearbete, skogsavverkning, mjölkning, matlagning och mycket annat. Fast han är liten är han otroligt stark och är rysligt lättretlig. Om man bär sig illa åt, svär eller missköter djuren får man sig en ordentlig örfil. Inte heller ska man försöka belöna tomten, ty han avskyr fjäsk och kan bli så arg att han lämnar gården. Allt han begär är ett fat gröt med smör och mandel på julafton, kanske med en bit tobak och en liten sup. Tomtar tål inte varandra och råkar lätt i slagsmål. De stjäl från varandras gårdar, vilket ju kan ställa till det ordentligt för bönderna. Tomten brukar hålla sig osynlig då folk är i närheten. Har man en tomte på gården vågar sig varken troll eller några andra oknytt dit.