Myter och Legender; Alver , Älvor och Häxor

Alver ,Älvor och Häxor

Alver

Det är svårt att placera in alverna i mytologins värld, då de fortfarande förbryllar religionshistoriker som försöker att ge dem en tydlig plats i de övernaturliga makternas värld och hierarki. De är omnämnda lika ofta i folktron som i gudamytologin.


I den germanska folktron beskrivs alverna som vackra, skimrande gestalter som förknippades med solens strålar. De kvinnliga alverna kallades för mara, vilka enligt den germanska folktron, hemsökte människor med mardrömmar under den nattliga sömnen. Även om du ställer en direkt fråga kan de ge ett svar lika flyende som alven själv. En alv bekymrar sig inte gärna om det världsliga, utan lever och njuter av naturen. Över allt annat älskar dom att ta hand om sina barn, för trots att de lever så länge får de inte många.

Att sjunga, musicera och ställa till med fest hör också till det väsentliga. De är aldrig sjuka och behöver sällan sova, utan får sin rekreation genom samtal och sång. Den alv som klarar sig från sorg och våld, lever ett evigt liv.

En alv känns igen på sitt på en och samma gång unga och erfarna ansikte, melodiösa röst, spetsiga öron och förmågan att röra sig ljudlöst. Alver har också bra syn och hörsel - och en oförklarlig dragning till havet, många gånger utan att ens ha sett det

Skogsrået

är vacker att se på, åtminstone framifrån, men man kan lätt skilja henne från andra skönheter och det inte bara på den ihåliga ryggen. Hon har även ludna öron påstår vissa och det sägs att hon är utrustad med en lång och yvig svans.

Skogsrået sägs förföra oskyldiga män när de är ute i skogarna och arbetar eller bara vandrar, eller så kan hon också lura dem vilse.
Jägare har särskilt stor anledning att hålla sig väl med skogsrået, för de har henne att tacka för sina byten. I utbyte får jägaren vackert lov att vara hennes älskare.

Irrbloss

är små lysande lågor som varierar i form och storlek. De rör sig i ojämn takt och ibland stannar de för att snart igen sätta fart. De har förväxlats med älvor och även näcken, men de är i själva verket en lykta som bärs av en Lyktgubbe.

Lyktgubben sägs vara en bonde som fuskat till sig mer mark, till exempel kan han ha flyttat skälmärkena till sin egen fördel. Som straff får han efter sin död vandra runt och rätta till de misstag han begått. Han är klädd i grönt, grått eller så har han röda byxor och är svart upptill. Han har en lång stav som han stöter ner i backen och säger rätt eller fel. När något märke är fel och han stöter sin stav i marken så slår det en stor låga från den.

Det händer att lyktgubben hjälper den som gått vilse genom att lysa vägen åt denne. Men han vill ha något i gengäld, lurar man Lyktgubben kan man råka väldigt illa ut.

Älvor

är vita eteriska varelser i dockstorlek. De håller för det mesta till ute i naturen, där man ser dem dansa på ängarna -älvringar, älvdanser eller alvrum kallas de nertrampade cirklar där älvorna dansat, de håller gärna till vid vattendrag, men ibland kommer de också inomhus.

Särskilt besvärliga kan älvorna vara om man har spädbarn odöpta. Då kommer älvorna dit för att suga ur barnens fingrar och tår. Det kan man se på barnen, dels för att de blir magra och ynkliga och dels för de sugna kroppsdelarna efter älvsoget, som det kallas. För att undvika detta kan man smeta något beskt på barnens fingrar eller rita ett kors på fingrarna med svavelstickor


Häxan

var den farligaste av kättare och snabbt spred sig den handbok som blev rättesnöret för all förföljelse under ett par århundraden, nämligen Häxhammaren. Den utkom 1487 och var skriven av två dominikanermunkar, Jakob Sprenger och Heinrich Kramer. Häxhammaren beskrev detaljerat hur en häxa kunde identifieras, anklagas, torteras och dömas, och med den nyuppfunna boktyckarkonstens hjälp blev den en av världens mest lästa böcker.



Häxförföljelsernas ursprung började i alperna i Schweiz. I Norden ansågs inte nattridande eller annan magi vara straffbart förutsatt att det inte skadade någon eller någons egendom. Men på 1200-talet förändrades inställningen. Åren 1668-76 var häxförföljelserna som värst i Sverige.

De som anklagades var ofta läkekunniga, självständiga kvinnor som drog sig fram på egen hand och därför uppfattades som ett hot mot bysamhället, där alla sysslor var reglerade och alla människor inordnade i en sträng hierarki. Jordemödrarna, barnmorskorna, var också väldigt utsatta. De anklagades för bland annat att mörda de nyfödda och göra häxsalva av dem eller att ha bytt ut det riktiga barnet mot ett av Djävulens yngel, om det visade sig att barnet var missbildat.

När man skulle se på en anklagad om hon var en häxa, letade man efter ett häxmärke eller djävulsmärke, det kunde se ut som ett födelsemärke. Ofta provade man att sticka den anklagade i märket med en nål. Om hon blödde var hon inte en häxa, men om det inte blödde eller att hon inte kände någon smärta dömdes hon.


Häxmästare

är en manlig häxa eller en person med "gåvan".

Att en häxmästare har gåvan innebär att han kan nestla sig in i människors medvetande och vända deras tanke i den riktning häxmästaren önskar. Han kan t ex stärka en träds livskraft eller få det att växa i rekordfart, han kan få slingerväxter att snärja människor, djur att lyda han order eller hjälpa honom.

De isländska häxmästarna lär ha använt en metod som kallas "galdra", och betyder ungefär detsamma som mana.
Galder är ett tecken som häxmästaren ristar in på ett föremål, ibland i blod för starkare kraft. Galdrar är uppdelade i två kategorier, vitgalder och svartgalder. Alla häxmästare kan använda sig av båda typerna.