måndag 21 maj 2007

Nordisk Mytologi - Yggdrasil och världen

Yggdrasil - Världs trädet


Världen skapas


Yggdrasil (ungefär: ”den förskräcklige stormgudens häst”), Lärad eller Mimers träd var enligt båda eddorna namnet på världens största träd. Från dess grenar som täcker hela himlen faller dagg över världen. Under denna ask finns den heligaste platsen där gudarna dagligen samlas till ting.


Yggdrasil har tre rötter: En som går till människornas Midgård och gudarnas hemvist Asgård; den andra till jättarnas hemvist Jotunheim eller Utgård; och den tredje till Hel, underjorden på trädets norra sida. Under var och en av dessa rötter finns en brunn: under den första roten ligger Urdarbrunnen där gudarna håller sina ting; under den andra Mimersbrunnen, visdomens och kunskapens källa; och under den tredje föds älven Vergelmer. De tre nornorna Urd, Skuld och Verdani bor vid asken Yggdrasils rötter, invid Urdarbrunnen (”ödesbrunnen”), där de hämtar det vatten och den vita sand som de sedan översköljer Yggdrasils rötter för att förhindra att dess stam och grenar ska vissna.


I trädets krona sitter örnen Hrälsveg (ibland utbytt mot tuppen Viðofnir som har höken Veðrfölnir placerad mellan ögonen. Ekorren ratatosk springer upp och ned för trädets stam och agerar budbärare mellan fågeln och draken (eller lindormen) Nidhögg ( Niðhöggr) vid trädets rot. Dessa två ligger i ständig fejd med varandra.



Nidhögg gnager på Yggdrasils rötter (enligt vissa källor tillsammans med många andra ormar) och på Valhalls tak står hjorten Eiktyrner (Eikþyrnir), tre andra hjortar och geten Heidrun och gnager på dess lövverk. Trots dessa tärande djur står trädet alltid grönt eftersom nornorna som bor under dess grenar vattnar det med vatten ur Urdarbrunnen.





Asgård

Asgård är asarnas hemvist enligt den nordiska mytologin.

Asgård ligger i världens mitt och där uppförde asarna sin borg. Guden Oden residerar i sin sal Valaskjalf försedd med silvertak. Han tar emot krigare i sin andra hall Valhall. I en tredje, Gimle, tar han emot de rättrådiga.



Gudarnas heliga plats, där de sitter och dömer, är vid asken Yggdrasil.



Oden är den högste och äldste av asarna. Hans hustru heter frigg. Jorden är hans dotter och hustru. Med henne har han den första sonen Asator. Oden heter allfader, eftersom han är alla gudars fader, och valfader, eftersom han i Valhall och vingolf upptar alla som falla i strid, vilka kallas einhärjar. I valhall tjänar valkyriorna vid bordet, och dem sänder Oden till varje strid för att kora vilka som skall falla.




Asarnas tingsplats heter Idavallen. Två stora floder, Ormt och Kormt rinner genom Asgård, och i utkanten finns regnbågsbron Bifrost, som asarna använder för att vandra till Midgård.



Tor är den starkaste av gudarna, han härskar i Trudvang och hans sal heter Bilskirne, vilken har 540 rum. Han åker efter bockarna Tanngnjost och Tanngrisner och äger hammaren mjölner, ett kraftbälte och järnhandskar.



En annan son till Oden är Balder, som bor i Breidablick och är ljus och blid.




Njord bor i Noatun, och råder över vindens gång samt stillar hav och eld. Han åkallas för fångst och sjöfart och förlänar rikedom i jord och lösören. Han föddes upp i Vanheim , men vanerna gav honom som gisslan åt gudarna. Hans hustru är jätten Tjatses dotter Skade. Njords barn är sonen Frej, som råder över regn, solsken, årsväxt och rikedom samt till maka har Gerd, jätten Gymers dotter, och dottern Freja som tillsammans med frigg är den främste av asynjorna och åkallas för kärlek . Hon äger smycket brisingame´n och bor i Folkvang, hennes sal heter Sessrumner. Hon får hälften av de fallna då hon rider till strid, och hon åker i en vagn dragen av katter.




Heimdall, som föddes av nio systrar, är gudarnas väktare. Han bor i Himinbjörg vid Bifrost och vaktar bron för bergresarna. Han behöver mindre sömn än en fågel, ser 100 mil både dag och natt och hör gräset växa samt äger luren Gjallarhornet.



Forsete är son till Balder och Nanna , hans sal heter Glitne, och alla som söker honom i rättegång går därifrån förlikade.


Av asynjorna är Frigg den främste, och hon bor i Fensalarna.




Förutom de tidigare nämnda gudinnorna finns även Saga, som bor i Sökkvabäck, Eir den bäste läkaren, den jungfruliga Gefjon, vilken de som dör som moder tjänar.




Vidare Fulla , som är Friggs tjänarinna,Lofn , som främjar mäns och kvinnors förbindelse,Var , som vakar över eder och hämnar löftesbrott, Vör , för vilken inget kan döljas, Syn, som vakar över salens ingång och hjälper till att neka i rättegång, Lin, som vakar över dem som Frigg vill hjälpa i fara, Snotra, som lär folk skötas sig väl, och Gnå, som Frigg sänder i ärenden. Hon rider över luft och hav på hästen Hovvarpner.


På gården Alvheim bor Frej med sin fru och sina tjänare. Han fick gården i tandgåva av asarna. Farmen har mjölkkor och svinavel. Frej är ledare över ljusalverna som bor i den tredje himlen Vidblåin. De har människors storlek och utseende. Alverna beskrivs som vackra och känsliga. De är goda smeder



Midgård

"Oden, Vile och Ve gick en promenad längst stranden och fann två träd. Av dem skapade de två männsikor, som Oden gav anda och liv, Vile förstånd och rörelse och Ve gav dem kläder, och kallade mannen Ask och kvinnan Embla.


Inne i landet byggde gudarna av Ymers ögonfransar ett värn kring människornas värld för att skydda dem mot jättar. Denna borg heter Midgård.


Och från himlen till jorden byggde de bron Brifrost, den skälvande vägen. Människorna kan se dess strålande färger och kallar dem den regnbågen. Det röda man ser i den är flammande eld som hindrar bergjättarna från att storma upp i himlen."


Midgård är i nordisk mytologi människornas boning eller existensplan. Midgård är beläget någonstans i asken Yggdrasil, mellan asagudarnas värld, Asgård och Jättarnas värld Utgård.



Innanför muren finns världshavet, där midgårdsormen ligger och tuggar på sin egen stjärt. Han är nämligen så lång att han ringlar sig runt hela Midgård.


Då han släpper greppen om svansen vet man att Ragnarök är på väg.



Jotunheim och Utgård

"Jorden som de skapat är rund och runt omkring den ligger det djupa havet. Vid kusten bor jättarna i Jotunheim, där också borgen Utgård ligger.


Ytterst mot norr, vid himlens rand, sitter den jätte som heter Hräsvelg, likslukaren. Han har örnens skepnad och genom hans vingslag far vinden ut över världen, detta underliga väsen, osynligt men så starkt att den sätter det stora havet i rörelse och elden att flamma. "



.Jotunheim var jättarnas och de andra onda makternas värld och som låg utanför Asgård och Midgård.Vissa av dem liknade människor och var kanske bara huvudet längre än en vanlig man. Andra var höga som bergen.
De flesta jättar var otäckt fula varelser, många med flera huvuden och armar. Men, det fanns också jättekvinnor som var underbart vackra. Oden hade flera barn med sådana madamer
.


Det fanns två särskilt otrevliga avdelningar av Jotunheim, Nifelheim, där isjättarna bodde, och Muspelheim där eldjätten Surt härskade över sina undersåtar. Det är Surt som kommer att leda jättarna i Ragnarök.


Den mäktigaste jätten av dem alla efter Surt är troligen den trollkunnige Utgårdsloke, som bor i den borg som gett namn åt oknyttens rike Utgård.Det var även där som Fenrisulven skulle sitta bunden tills Ragnarök kom.


Utgård låg beläget bortom Elivågor. I myten berättas det att Tor tillsammans med Loke och pojken Tjalve besöker borgen. Tor och hans följe deltar i tre tvekamper med Utgårdaloke och hans undersåtar men förlorar ständigt. Loke får brottas med en åldrig jättinna, Tjalve får äta ikapp med en jätte, och Tor får både tömma ett horn och lyfta en av jättarnas katter. Tillslut visar det sig att jätten har använt sig av trolldom för att lura Tor. Jättinnan visar sig vara ålderdomen, jätten Tjalve äter ikapp med är elden, hornet mynnat ut i havet (som efter att Tor har druckit ur det är halvfullt), och katten är Midgårdsormen.




I Jotunheim ligger en ö kallad
Allgrön. Den ägs av jätten Fjölvar. Oden och Fjölvar tillbringade fem år där och förförde sju dåraktiga flickor.



I forsen
Frånånger vaktar dvärgen Andvare i laxskepnad sitt guld. Det var här Loke som lax försökte undkomma sitt straff då han dödat Balder.


Gnitaheden är en plats där Fafne vaktade Nibelungenskatten, som han stulit av sin far som som i sin tur fått det av Loke som stulit det från Andvare.



Grotunagard är jätten Rungners hem som ligger precis i utkanten av Jotunheim. Runger dödades där av Tor. Grotunagard betyder "stengärdsgårdarna"



Hnitbjörg är jätten Suttungs hemvist. Suttung var den som fick skaldemjödet när två elaka dvärgar dödat hans föräldrar. Hnitbjörg betyder "nitbergen.




Järnskogen är en mörk och fasansfull skog i Jotunheim. Där bor bland andra vargen Hate och jättinnan Angerboda. Järnskogen betyder "tät, mörk urskog".


Okolner är en ö som tillhör jätten Brimer. Där har han sin gilleshall i vilken jättarna firar då Ragnarök stundar.



I Trymheim bor jätten Tjatse med sin dotter, jakt och skidgudinnan, Skade. Även hans far Ölvalde bor där. Trymheim betyder "larmets hem".



Vimur är en flod som Tor passerar när han ska till Geirröd. Jättens dotter Gjalp orsakar då en översvämning för att stoppa honom.



Nifelheim och Hel


"I tidernas morgon innan jorden blev till fanns Nifelheim, dimvärlden, och mot söder Muspelheim, det ljusa flammande himlaområdet. Mellan dessa två världar låg det tomma svalget, Ginnungagap. Mitt i Nefelheim ligger den källa som kallas Hvergelmer. Då de älvar som strömmar från den mot söder, Elivågor, hade kommit tillräckligt långt stelnade de och blev till is.



Isen blev högre och täcktes med rimfrost så att hela den norra delen av Ginnungagap blev fylld med snö och is och fukt och kyla. Men i den södra delen flög gnistor och glöd från Muspelheim. Mitt i Ginnungagap blev luften mild och stilla, och då rimfrosten mötte värmen och smälte och droppade ner, uppstod där en människoliknande varelse, en jätte som heter Ymer."



Nifelheim (”den dimhöljda världen”) är den mörka och obehagliga köldens rike norr om Ginnungagap. I dess mitt ligger källan Vergelmer varifrån elva floder rinner. Efter att Loke fött Hel kastades hon ner i Nifelheim och där härskar hon över de döda i dödsrikets nio ”visten”. Vid balders död red Oden ned till Nifelheim på sin häst Sleipner. Där mötte han en spåvis kvinna, som beskriver denna ogästvänliga värld för honom. Motsatsen till Nifelheim är eldens rike Muspelheim.



Hel var härskarinna i en del av underjorden Nifelheim, som var motsvarigheten till hjältarnas Valhall.




Hel regerade över de minst hjältemodiga själarna som inte dött i strid därför kom kvinnor, barn och gamla dit.




Hel byggde skeppet Nagelfar av döda människors naglar som skulle användas mot asarna vid Raganrök.




Hel hade ett sällsynt otrevligt yttre. Hon var till hälften en vacker ung kvinna, till hälften en gammal hagga.




Eljudne (nöd) den regnvåta salen i en av de tre stora gårdar i dödsgudinnan Hels mörka borg, går man in över tröskeln "Fallfördärv". Sängen heter Kör, "Sjukläger" och sängdraperiet "brokig olycka". Sängöverkastet Glänsande ofärd. Hennes fat "hunger" och kniven "svält".



Den nordiska versionen av helvetet var ett fruset och isigt ställe där köld, skräck och en otrolig stank härskade i luften.




Helvägen är den ohyggliga vägen i mörker som man måste gå över för att komma till Nifelheim. Vägen går fram till Gjallarbron.



Gjöll är en sjö som skiljer de levande och de dödas värld åt. I den flyter en ständigt stark ström av knivar. Gjallarbron som går över den.



Den guldtäckta Gjallarbron går över sjön Gjöll från de levandes värld till dödsriket, Hel. Väktare vid bron är den sturska asynjan Modgunn.


Helgrinden är en grind man måste passera för att komma in i Hels dödsrike Nifelheim. Helgrinden är den högsta av grindar i hela världen.



Vid ingången till dödsriket Hel ligger grottan Gnipahålan. Där vaktar den blodiga vargenhunden Garm. Gnipahålan betyder "stengrotta".




Amsvartner är ett hav av mörker. I mitten av havet finns ön Lyngve. Havet ligger utanför de hemska Narstränderna.




Ön Lyngve ligger i mitten av mörkerhavet Amsvartner. Där fjättrades Fenrisulven och senare Loke. Lyngve betyder "den ljungbevuxna".




Vid Narstrand ligger torterade kroppar i drivor. Där finns en sal byggd av ettersprutande ormar, de spyr gift som edsbrytare och mördare vadar i. Sjön bredvid är Amsvartner. Narstrand betyder "likstranden".




Längst åt söder ligger det heta och brinnande Muspelheim. Jätten Surt är den enda som klarar att bo där. Muspelheim betyder "världsförstörarnas hem".




Andra världar

Vanaheim är Vanernas rike.


Vanerna är ett släkte av gudar och gudinnor som står för fruktbarhet, rikedom och trollerikunnighet. Släktet är lika gammalt som asarnas.


Det omnämns som en av de nio världarna. Eftersom det sägs att Njord är född i Vanheim och att han ska återvända dit efter Ragnarök berörs inte Vanaheim av de andra världarnas undergång.




Svartalvheim
I det underjordiska Svartalvheim bor svartalverna, som till skillnad från ljusalverna är elaka. Alver har människors utseende och är skickliga smeder.




Urdarbrunnen, mimersbrunnen och Vergelmer


Urdarbrunnen var vishetens källa invid Yggdrasils fot. Vid Urdarbrunnen bodde nornorna Urd, verdani och Skuld. De tre kvinnor av en annan urgammal gudaätt som kallas diser.



Urd, Verdandi och Skuld och ägnar all tid åt att spinna människornas livstrådar. När det blir dags för någon att dö klipper de helt enkelt av personens livstråd.


Ibland trasslar tråden till sig och då blir det förstås också problem i den människans liv.




Mimersbrunn är en av de källor som Yggdrasils tre rötter dricker från.



Det är vishetens källa och vaktades en gång av Odens morbror Mimer. Oden släppte ner sitt ena öga i vattnet för att bli allseende.



I kriget mellan asarna och deras släktingar vanerna blev Mimer halshuggen, men Oden förtrollade huvudet och lade det i källan. På så sätt kunde han fortfarande be sin vise morbror om råd, när det behövdes.





Vergelmer eller Hvergelmer är den källa eller brunn i Nifelheim som gav Yggdrasil vatten. Alla andra vattendrag härstammar från Vergelmer.




I denna källas isiga vatten sitter draken Nidhögg och tuggar på en av Yggdrasils tre rötter. Då och då slukade han också lik, som kastades ner till honom från Hel.




Till slut kommer Nidhögg att bita av roten, och då får världsträdet slagsida. Det blir början på den långa Fimbulvintern som inleder Ragnarök.





onsdag 16 maj 2007

Nordisk Mytologi

Nordisk Mytologi



Nordisk mytologi kallas den mytologi som muntligt berättades från släkte till släkte i Norden under förhistorisk tid och fram till och med vikingatiden, det vill säga under ett åtminstone tusenårigt tidsspann.






Den nordiska mytologin är delvis även en allmän germansk mytologi, eftersom den gamla gudatron hos skandinaver och övriga germanska folk väsentligen varit densamma. Både kulten, namnen på gudarna och berättelserna om dem kunde dock variera högst avsevärt mellan de olika germanska stammarna, både i tid och rum.


Den nordiska mytologin innehåller inslag från såväl keltisk mytologi som samisk eller snarare finsk-urgisk mytologi, som sträckte sig ner till södra Sverige. För närvarande finns dock ingen kännedom om kulter (björnkult,laxkult,etc.) och jaktgudar som kännetecknar speciellt den samiska. Den nordiska mytologin baserade sig aldrig på något religiöst samfund och utvecklades heller aldrig ur ett sammanhängande religiöst system, den var alltså aldrig någon enhetlig religion i modern bemärkelse. Den nordiska mytologin utvecklades istället utifrån en etnisk religion, inte en grundad religion. Det betyder att den snarare fungerade som en sorts teoretisk överbyggnad till kulten och egentligen hade mycket lite att göra med tro och mer med handlande.



Dess förtäljare efterlämnade dessutom mycket få skrivna urkunder - om de nedtecknade något överhuvudtaget var det runor som ristades i trä, som inte överlevt, eller smiddes i metall eller höggs i sten, som inte tillät några längre utläggningar. Den information vi har idag kommer istället framför allt från romerska och kristna lärda, och ofta rör det sig då varken om förstahandsuppifter eller ojäviga återgivningar. Under vikingatiden kom kristendomen att gradvis ersätta den norröna tron av vilken vissa fragment, trots motstånd från kyrkligt håll, levde kvar in i modern tid.





Till den nordiska mytologin är källorna vida rikare än till de germanska brödrafolkens. Förutom källor av samma slag som de flesta hos dessa har de nordiska folken en rik inhemsk litteratur, mestadels på fornisländska. De mest givande mytologiska källskrifterna är de båda skrifterna med namnet Edda, Den poetiska Eddan och Den prosaiska Eddan, men viktiga bidrag kommer också från annan skaldekonst, saga och historia, liksom från de latinska historiska skrifterna. Även den samiska eller finsk-urgiska mytologin har nordisk-liknande gestalter:Hora-galles (Tor), Väralden olmai ( isl.veraldar guð, Frej) och Biegga-galles ( vindens gud, stormguden, Njord eller Oden). Inslaget av schamanen Oden, de dödas nåjd, är ett typiskt finsk-urgisk kännetecken.



Förutom att de isländska källorna närmast berättar om islänningars och norrmäns mytologi tillkommer den olägenheten att åtskilligt av vad som meddelas kan misstänkas vara uppkommet under inverkan av antik mytologi och kristendom och som kanske inte har tillhört folkets tro, utan enbart skaldernas diktning och en del kanske uppkommit genom de kristna författarnas missuppfattning av forntida hedniska föreställningar och uttryck.



Folktrons föreställningar om avlidnas själar och naturföreteelsernas andar återfinns i liknande skepnad hos många folk, och att de hos nordbor och övriga germaner varit väsentligen de samma intygas dels av överensstämmande folktro från yngre tid, dels av de gemensamma benämningar för älva, mara, huldra, dvärg och näcken.



Världens skapelse

I Snorres Edda och Ynglingasagan har Snorre Sturlason efter sin uppfattning om sammanhanget bearbetat de mytologiska uppgifter som han funnit i den isländska poesin, framför allt i den äldre Eddan. Denna sammanställning har alltså kanske inte i alla stycken lyckats återge den hedniska uppfattningen, men utgör ändå en ovärderlig nyckel till denna.


Enligt Snorre fanns före världens skapelse ett svalg med namnet Ginnungagap. Först uppstod i söder världen Muspelheim, som är ljus och het och där Surt sitter med ett lågande svärd till värn vid gränsen, sedan Nifelheim i norr, köldens värld, med brunnen Hvergelme, varifrån elva (eller tolv) namngivna floder strömmar. Dessa kallas Elivågor och deras bitande kalla vatten hårdnar längre från källan till is, som fyller norra Ginnungagap. Då hettan från Muspelheim mötte rimfrosten från Nifelheim så att den smälte uppstod av den kraft som hettan sände gestalten av en man, kallad Ymer. Från honom uppkom rimtursarna, för medan han sov svettades han och då växte under hans vänstra armhåla en man och kvinna fram, och hans ena fot fick en son med den andra. Därpå uppstod av rimfrostens droppar urkon Audhumbla (Ödhumla), och fyra mjölkfloder rann ur hennes spenar som föda åt Ymer.


Audhumla fick föda genom att slicka de salta rimfroststenarna, och första dagen kom ur stenarna en mans hår, andra dagen en mans huvud och tredje dagen hela mannen, som hette Bure . Han fick sonen Bor, som äktade Bestla, jätten Böltorns dotter, och de fick tre söner: Oden, Vile och Ve. Bors söner dräpte Ymer, och i hans blod dränktes rimtursarnas hela ätt förutom Bergelmer, som med sin hustru gick ombord på en urholkad stock och från vilken rimtursarnas ätt sedan härstammade.


Bors söner, som ansågs vara gudar, bar Ymer till mitt i Ginnungagap och gjorde av hans kropp jorden, av blodet hav och vatten, av köttet mull, berg av benen, samt stenar av tänderna och krossade ben. Av huvudskålen gjorde de himlen och satte upp den över jorden med fyra hörn, och under vardera hörnet ställde de en dvärg: Austre, Vestre, Nordre och Sudre. Sedan tog de gnistor från Muspelheim och satte på himlen som sol, måne och stjärnor. Omkring jorden låg det djupa havet, och längs havsstranden gav de land åt jättarna. Innanför denna gjorde de av Ymers ögonbryn borgen Midgård mot jättarna, och av hans hjärna gjorde de moln.


Då Bors söner gick längs havsstranden fann de två träd och skapade människor av dessa. Den ene gav ande och liv, den andre förstånd och rörelse, den tredje utseende, mål, hörsel och syn (Völsupa säger: ande gav Oden, förnuft gav Höner, Loke vätska och god färg). Mannen hette Ask och kvinnan Embla , och av dem föddes människosläktet, åt vilka bygd gavs i skydd av Midgård.

Därpå gjorde de borgen Asgård mitt i världen, och där bodde gudarna och deras ätter. Mitt i Asgård låg Idavallen, och där gjorde gudarna ett tempel kallat Gladsheim, vari deras tolv sittplatser står. De gjorde även Vingolf, som gudinnorna hade, och de tillverkade mycket av guld och sten och trä,tills guldåldern avbröts av att de tre nornorna kom från Jotunheim. Då satte sig gudarna till doms och gav förstånd och mänsklig gestalt åt dvärgarna , som fått liv som maskar i Ymers kött. De bor i jorden och i stenar.















Världens undergång

Gudalivets vändpunkt är Balders död. Världens undergång kallas ragnarök, som förebådas av många tecken. Först kommer en tid av strider och ogärningar, sedan fimbulvintern, tre vintrar utan sommar emellan. Därpå slukar solvargen solen och månvargen månen, jorden skälver, band och bojor brister, Fenrisulven blir lös, Midgårdsormen vrider sig i raseri och går upp på land, så att havet svämmar över och skeppet Nagelfar, som Hel gjort av de dödas naglar, lossnar och styrs av jätten Rym. Himlen rämnar, Muspelheims söner rider ut ur denna med Surt i spetsen och eld efter sig och Bifrost brister då de rider över den.


De går fram på slätten Vigrid , som är 100 mil på varje håll. Dit kommer också Fenrisulven , som gapar med den nedre käften vid jorden och den övre vid himmelen, och vid hans sida går Midgårdsormen , som blåser eter över luft och hav. Dit har också Loke kommit med de döda från Hel och Rym med alla rimtursar.


Då blåser Heimdall i Gjallarhornet, Oden rider till Mimers brunn och hämtar råd, Yggdrasil skälver och alla är rädda.
Asar och einherjar klär sig för strid, Oden rider mot Fenrisulven och vid hans sida Tor mot Midgårdsormen. Frej strider mot Surt och faller, Tyr mot hunden Garm, och de dödar varandra, liksom Heimadall och Loke. Tor dödar Midgårdsormen, men faller efter nio steg död av giftet, Fenrisulven slukar Oden, men dödas av Vidar, som sliter itu hans gap. Slutligen kastar Surt eld över jorden och bränner ner hela världen.


Ragnarök

Ragnarök är namnet på världens undergång. Ragnarök beskrivs framför allt i Völuspa´ eller Valans spådom. Först kommer fimbulvintern i tre år, och därefter krig. Tre tuppar gal – en hos asarna ( Gullinkambe), en hos jättarna och en hos Hel. Det blir översvämning och skeppet Nagelfar kommer loss. Heimdall blåser i Gjallarhornet. Fenrisulven, midgårdsormen, jättarna,eldjättarna och Loke samlas för att kämpa mot asagudarna.


Kampen står på Vigrids tusenmilaslätt. Bergen rämnar och haven störtar in över land, men Yggdrasil består. Då Surt satt världen i brand sjunker den till havets botten. Men Nidavallen finns kvar, och där samlas de överlevande.


I Ragnarök slukar Fenrisulven Oden, men Vidar hämnas sin fader genom att bända isär ulvens käkar. Tor dräper Midgårdsormen, men han hinner inte ta mer än nio fjät innan han faller död till marken, dödad av ormens giftiga etter. Heimdall och Loke spetsar varandra med sina spjut. Varghunden Garm äter upp Tyr, men blir spetsad inifrån av Tyrs svärd. Tors son Magne dödar draken Nidhögg. Frej driver sitt hjorthorn genom jätten Surts öga, men blir kluven av Surts eldsvärd.


När Ragnarök sedan är över, går två människor, Liv och Livtrasir, som har överlevt, iland och påbörjar det nya livet i det nya Midgård
. De överlevande gudarna är bland annat Tors söner Mode och Magne, Vidar, Balder ocg Höder, och de flesta av asynjorna. En ny era stundar, och den skall ledas av Balder i tusen år.



































































fredag 4 maj 2007

Samisk religion - Shamaner och Laestadianer


Historia

Sàpmi, Sameland, kallar samerna i Norden det område som de har bott på i tusentals år. Till Sàpmi räknas norra delen av Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Samerna
försörjde sig på fiske och jakt och flyttade runt med familjen i Sàpmi.


Under vår och sommar bodde de vid havet och under vintern längre inåt landet. Samerna var kända långt utanför Sàpmi. Den romerska historieskrivaren Tacitus skrev ca 100 evt om vilda "fenni" som var klädda i djurhudar och sov på marken.


Eftersom samerna ständigt rörde på sig så hade de aldrig full koll på "sina" marker. Därför blev nog många både förvånade och arga när de kom gående över fjället någon gång på 1500-talet och märkte att de stod hus på deras boplatser. Nybyggarna söderifrån hade anlänt till Sàpmi.


Lappland invaderas


Lappland var inget lättbeboeligt paradis på 1400- och 1500-talet men staten gav en mängd med fördelar till dem som ville bosätta sig där. Och det ville rätt många för det fanns mängder med fisk och pälsdjur att försörja sig på. Men skulle det räcka till åt alla?


Samerna ägde inte jorden men de betalade skatt för att de nyttjade den men nu i.o.m. nybyggarna begränsades samernas rätt till att jaga överallt.


Samerna fick i framtiden bara fiska och jaga på ett överenskommet område vilket var en katastrof för ett vandrande folk. Dessutom fick vem som helst bosätta sig på deras lilla jordbit utan att de kunde göra något.


Skattetrycket på samerna blev större och de tvingades att öka på jakten och fisket för att kunna betala. Det innebar att vildrenarna så småningom försvann och samerna fick börja med tamrenar istället. Övergången från vildrensjakt till att sköta tamrenar ändrade på hela det samiska samhället.



Samisk religion
är den förekommande benämningen på förkristna religion hos samer som i stora drag baserades på muntliga traditioner och var orienterad på denna värld.


De karaktäristiska dragen är dyrkan av naturen
och förfäderna. Gudarna tolkades som förfäder och förmödrar och deras beskaffenhet var ande och demon. Många av väsen har en motsvarighet i den nordiska religonen, men samerna hade även jaktgudar .


Förhållandet till naturen var grundläggande för samernas traditionella tro. Naturen ansågs besjälad och rådare vakade över landskapet och djuren. Det var viktigt att hålla sig väl med naturens själar och gudar likaväl som med människorna i ens omgivning. Det var dessa själar och gudar som delade med sig av sin rikedom till människorna och t.ex. gav av sina bytesdjur, men de kunde även undanhålla villebråd om människorna bröt mot deras regler.


Gudavärlden

Den förkristna religionens värld befolkades av gudar och gudomliga väsen. Olika naturfenomen, som solen, månen, åskan och vinden ansågs som gudomliga. De var livgivande och hade både en god och ond sida.


Värálda ráde / Rádienáhttje och Rádienáhkká är gudaparet som skapade världen och människornas själ



Solen, Biejvve, var en central gudinna, som gav alla varelser liv. Hon gav ljus, värme och växtlighet. Till solen offrades en vit ren.



Åskan, Horagalles eller Dierpmis gav regn, som gjorde att marken grönskade och med sin pilbåge, Regnbågen, fördrev han onda andar och troll. Åskan kunde också vara ond och rasande och farlig för människor och djur. Han tillbads för att inte orsaka skogsbrand eller skada människorna eller renarna.



Månen, Mánno, var en gudinna och dyrkades vid nymåne, särskilt vid jultiden. Då var det viktigt att det rådde stillhet och man fick inte syssla med sådant som åstadkom buller.


Hemmets gudinnor var stammodern, Máttaráhkká, och hennes tre döttrar: Sáráhkká, Uksáhkká och Juoksáhkká. De bodde under kåtan.


  • Máttaráhkka gav människorna barn och såg till att havandeskapet gick bra. De tre döttrarna hjälpte till vid barnets födelse, bestämde om barnet skulle bli pojke eller flicka och vakade över barnet och hemmet
  • Sarakka (Sáráhkká), som befrämjade födseln och även renarna, var en viktig gudinna som identifierade sig själv med samekvinnorna och brukar jämföras med venus inom den romerska mytologin.
  • Uksakka (Uksáhkká), dörrgumman, levde i jorden under kåtans dörr och skyddade det nyfödda barnet samt personer som gick in och ut.
  • Juksakka (Juoksáhkká), bågmodern, hade förmåga och till uppgift att förvandla flickebarn till gossebarn i livmodern.

Påssioakka var hemmets gudinna och fungerade som skyddsande över kåtans bakre heliga del. Hon gav också tillåtelse till skytte och jakt.


Liejbbeålmáj, jaktens gud


Tjasolmai / Tjáhtjeålmåj, sjöarnas, vattnens och fiskelyckans gud och den figur som fö
rde fiskarna till kroken


Jahbme akka, dödsgumman, härskade över underjorden och de döda.



Biegg olmai, vindmannen, befallde vindarna och ordnade storm. Med sin spade skyfflade han sedan undan vindarna när stormen var över. En spade användes ofta som tillfällig 'seite' när man offrade till Biegg olmai.


Rota var en farlig ande som kom med sjukdom och död och tog de döda med sig till det dystra dödsriket Rota aimo. De människor som inte hade behandlat andarna med respekt kom till detta dödsrike. En av Noidens uppgifter var att binda Rota när han sluppit lös. Endast en häst dög som offer till Rota när han härjade som värst. På den kunde man få honom att rida bort. Det var inte lätt att få tag i en häst eftersom samerna inte själva höll hästar. Till Rota kunde man också skänka ett djuroffer som bestod av små askar gjorda av bark som fylldes med fisk, renost eller renmjölk. Dessa hängdes upp i träden runt kåtan för att skydda kvinnorna mot hans närmanden.

Manliga gudar, såsom jaktgudar, dyrkades företrädelsevis av männen, medan frukbarhetsgudinnor och hemmets besky
ddargudinnor dyrkades företrädelsevis av kvinnor.


Schamanism.

Inom religionen fanns en central manlig gestalt som kalladesför nåjd,eller noajdde på samiska.


Till skillnad från de mer östligare kulturerna hade de flesta samiska familjeöverhuvuden en schamanroll.

Nåjden beskrivs ofta som en "andlig" vägvisare och försätter sig i trans för att (i form av olika djurskepnader) förflytta sig till olika platser för att hjälpa sig själv och andra. I detta tillstånd kunde han bl.a. oskadliggöra andra nåjder vilket är den karaktäristiska aggressiva figur andra cirkumpolära schamaner har.


Denna form av "magisk" förmåga att kunna lämna kroppen för att färdas fritt förekommer också i islänningasagorna. Schamanens handlingar är realistiska, men den form andra och han själv skildrar sitt arbetssätt är ofta poetisk samt täckt med en tidig trolldomsromantik som egentligen inte har någon verklig förankring.

Vid de ceremoniella högtiderna användes den s.k ringtrumman,( brottsrubricerad som "trolltrumma" eller "djävulska redskap" under 1600-talet) samt jojk (också den brottsrubricerad som "trollsång" under 1600-talet.) (Nationalencyklopedin; Sköld; Granqvist, s. 120f)


Dopet Barnen döptes enligt sedvana och fick därför ett namn efter någon tidigare släkting. Insjuknade barnet ansåg man att någon annan död frände ville få barnet uppkallat efter sig, varvid barnet omdöptes med ceremonin ådånammagástadus, "nynamnsdop". Denna sed praktiserades än in till nutid (in på 1800-talet) i vissa trakter.

Trumman tillverkades av ett träd som växt på ett speciellt sätt lutat mot soluppgången. Dessa träd höggs inte till virke eller ved, de var heliga.

Trumskinnet tillverkades av renskinn. skinnet spändes och dekorerades med figurer som målades med alträdets röda sav. Färgen fick Noiden fram genom att tugga barkbitar i munnen. Färgen målades på med en liten pinne som doppades i färgen i munnen.


Olika föremål hängdes på trumman i smala läderband.Det k unde vara ett ben från björnens penis, tänder och klor från vilda djur, föremål av mässing och andra metaller från kvinnornas klädsel.

När trumman var färdig invigdes den. Trumman användes för att rådfråga andevärlden genom spådom och för Noiden när han ville nå extas för att kunna genomföra sina andliga resor.


När Noiden ville ha svar på en fråga placerades arpan, en triangelformad bit av renben dekorerad med metallringar och ornament på trumman.
Han började slå på trumman med sin vackert formade och ristade trumpinne gjord av renhorn, tills arpan stannade på en symbol och inte flyttade sig mer. Trummans symboler var en slags karta där man kunde tolka svaret på olika frågor som ställdes. Man kunde se in i framtiden med hjä
lp av den. Det kunde gälla jakt, en resa, en fisketur Det kunde var frågor om var familjen skulle slå läger, var man skulle hitta en förlorad ren, eller bra betesmark för sin renhjord. Man kunde också få svar på hur renhjorden skulle skyddas mot vilddjur eller vilka offer som andarna krävde för att förhindra olyckor. Trumman rådfrågades också när någon var sjuk.
Trumman förvarades längst in i kåtan, i boassjon det heliga området.
Kvinnorna fick inte röra trumman eller vandra på en stig där trumman hade färdats. Det kunde betyda, sjukdom olyckor eller död.


Det har visat sig att kvinnor också kunde vara Noider som använde trummor och spådomskonst.
Troligtvis hade alla samiska familjer förr i tiden en egen spåtrumma.



Samerna fick inte behålla sina trummor när de kristna missionerade i det samiska samhället. De ville behålla dem och en orsak de gav vid rättegångarna var att de inte skulle hitta hem till sina kåtor utan trummans hjälp. Hur de använde trumman är inte riktigt känt. De kan ha försatt sig i trance med hjälp av den och sedan med hjälp av det undermedvetna gått i rätt riktning. Det finns andra som säger att trumman användes som ett slags kompass, att den fungerade som en karta över stjärnhimlen, en slags astrologisk kalender och med hjälp av det kunde den visa rätt riktning till boplatsen.



Offer


Samerna offrade av många anledningar, t.ex. för renarnas välstånd, för jakt- och fiskelycka. för att övervinna sjukdomar och för att graviditet och förlossning skulle gå bra.


Några offerplatser var gemensamma för hela byn. Dit kom även folk från andra platser

för att offra. Sedan fanns det offerplatser för dem som flyttade längs samma flyttleder eller fiskade i samma sjöar eller älvar, dvs. de som tillhörde samma arbetslag. Dessa offerplatser låg vid platser som utmärkte sig och ansågs som heliga. Det kunde t.ex. vara ett fjäll eller en sjö.


På en del platser fanns heliga stenar eller trästoder, s.k. sejtar. I dessa förkroppsligades de högre makterna. I närheten av och i kåtan ägde de dagliga ritualerna rum. På varje plats där kåtan restes, restes också en offerbänk och i eldstaden offrades mat och dryck till kåtans gudinnor.

Man offrade djur, främst renar, men även andra djur, fåglar, fiskar och ibland husdjur från de nordiska grannarna.


Tvångsmission


På 1600-talet gör staten järn- och silver fynd i Lappmarkerna och det blir rush till fjällen. Samerna med sina renar tvingas, mer eller mindre, att delta i malmbrytningen. Dessutom tvingas de att en gång per år samlas till en marknad för att där betala skatt och gå i kyrkan.


Kyrkan hade redan på 1300-talet försökt sig på Lappland men utan resultat. På 1600-talet gjorde man ett nytt "korståg" för att få bukt med trolldom och nåjder.
Metoderna fö
r att kristna samen var många. Bl.a skickades äldre samepojkar till prästseminarier och samebarn sattes i internatskola för att fostras och bildas i den kristna tron.


Men samerna såg inte några fördelar med den nya tron och var svåra att övertala med milda metoder. Så böter och straff som t.o.m. kunde leda till döden infördes för dem som inte lät sig döpas och som inte levde kristet. Samernas egna religiösa ritualer förbjöds, trummor brändes, heliga platser förstördes och barnen fick inte längre ha samiska, "hedniska" namn.



Det är kanske först med prästen Lars Levi Laestadius som samerna börjar acceptera och tro på kristendomen. Laestadius mamma var same och han var därför väl insatt i hur samesamhället funkade. Laestadius ta
lade så samerna förstod och han tog bl.a. itu med problem som t.e.x. alkoholmissbruket som nybyggarna hade infört bland samerna och så började han kämpa för deras medborgerliga rättigheter. Laestadianismen fick en stor genomslagskraft i Sàpmi och den är fortfarande stark där.Denna kristna lära passade för samerna och många anslöt sig till den. Element ur den samiska religionen har fortlevt i folktron in på 1900-talet.


Källa:
http://www.yle.fi/www.gud/C1.html
http://sv.wikipedia.org/wiki/Lapsk_mytologi

http://www.fjallen.nu/sapmi/religion.htm


Laestadianismen

En man som en gång i tiden hade ett stort inflytande över samernas religionsutövning var prästen Lars Levi Laestadius (1800-1861). Under hans livstid förändrades samernas öde. Utan honom och den religiösa väckelse han blev upphov till i mitten på 1800-talet hade förmodligen många samer gått under. Brännvinsmissbruket höll på att föra det samiska samhället mot en ekonomisk katastrof och den sociala misären växte.


Lars Levi föddes den 10 januari år 1800 i ett mycket fattigt hem i Jäckvik utanför Arjeplog. Ett par år senare föddes hans lillebror Petrus. Pappan kom från en prästsläkt men levde en helt annan sorts liv. Han var ofta frånvarande och när han drack kunde han bli våldsam. Under en tid bodde Lars Levi och Petrus även hos sin halvbror i Kvikkjokk, som studerat till präst. Tack vare honom kom bröderna att söka sig till Härnösand och sedan Uppsala för att studera. Tyvärr dog halvbrodern och därför genomlevde Lars Levi och Petrus även studietiden med en ständig brist på pengar. Lars Le vi drömde om att bli botaniker, men det slutade med att båda pojkarna blev präster. Hela sitt liv behöll dock Lars Levi sitt stora intresse för botanik.


Lappmissionär med samiskt påbrå

Laestadius blev först lappmissionär i Pite lappmark. Eftersom han hade samiskt påbrå och kunde samiska fick han undervisa samerna i kristendomskunskap. 1826 utnämnde biskopen i Härnösand honom till kyrkoherde i Karesuando och Lars Levi hade inget annat val än att som 26-åring ensam flytta till Sveriges nordligaste församling. Efter ett år gifte han sig med nybyggardottern Brita Cajsa Allstadius, en gammal barndomsvän från Kvikkjokk. De skulle komma att få femton barn. I Karesuando var större delen av befolkningen nomadiserande samer. Lars Levi lärde sig en ny samisk dialekt och finska, och kunde snart predika på både svenska, samiska och finska. När det var kyrkhelg var det samtidigt marknad i Karesuando. Handelsmännen från Norge och den svenska bottenhavskusten kom med tyger, sytråd, salt, spik och naturligtvis brännvin. De både sålde och bjöd på sprit. Genom att bjuda på en sup kunde de få ner priset på slaktrenarna.

Men det var inte bara handelsmännen som tjänade pengar på brännvinet.

Irriterande supande


Samerna söp och vid högmässan var nästan alla karlar och många kvinnor halvfulla. Alla dessa supseder irriterade Lars Levi som såg hur illa barnen for och vilken misär som utbredde sig på grund av brännvinsmissbruket. Till och med renarna for vind för våg och attackerades av vargar när samerna låg stupfulla i sina kåtor. Men hans ilskna predikningar hjälpte inte och inte heller hans försök att få till en lag som förbjöd spritförsäljning till samer.



Djup kris, trött och förtvivlad


På 1840-talet gick Lars Levi igenom en djup kris. Han var trött och förtvivlad. Han blev svårt sjuk i nervfeber, men tillfrisknade. Då dog hans yngste son i en vanlig barnsjukdom. Strax efteråt dog brodern Petrus, bara 39 år gammal. Lars Levi blev sjuk igen, den här gången i lungtuberkulos. Han plågades av ångest och skuldkänslor. När han åter blev frisk for han till Härnösand för att avlägga den pastorsexamen som han ännu inte hunnit med. Efter det blev han utnämnd av biskopen till visitator över alla de norra lappmarkförsamlingarna. Under sin första resa som visitator besökte han Åsele och predikade i kyrkan där. Bland kyrkobesökarna satt en ung sameflicka som hette Maria. Hennes ansikte lyste av frid. Efter gudstjänsten ville hon tala med prästen. Det samtalet blev en vändpunkt för Lars Levi som efteråt berättat att den unga flickan förstått sanningen om nåden på ett sätt som han ännu inte gjort. Maria själv fick förmodligen aldrig veta hur mycket just det samtalet kom att betyda för Lars Levi.


En märkbar förändring


Tillbaka i Karesuando började samerna märka att Lars Levi Laestadius hade förändrats. Hans predikningar var fyllda av målande liknelser från samernas liv som de kunde förstå. Han predikade om en Gud som brydde sig om hur folket hade det. Han gick hårt åt präster och handelsmän som skodde sig på andras bekostnad.


Fler och fler samer kom till kyrkan. Efteråt kunde det hända att de gick till prästgården, som på den tiden var ett så kallat "pörte" - en enkel timrad stuga, för att få råd. Efter tjugo år hade något nytt börjat hända i kontakten mellan kyrkoherden och hans församlingsbor. Unga och gamla ville lära sig läsa. Det blev liv och rörelse i kyrkan med syndabekännelser, gråt och böner om förlåtelse (inom laestadianismen kallat liikutuksia, en slags extas). Alla tyckte förstås inte om det. En del var upprörda över Lars Levis radikala predikningar och för att det blivit sådant liv i kyrkan.

De som tidigare hade tjänat mycket pengar på brännvinsförsäljningen såg inkomsterna försvinna och hånade den nya moralen. En del präster var hårda motståndare till Laestadius. Men väckelsen spred sig trots det, och särskilt bland samerna. Fylleriet och renstölderna avtog, vilket påverkade samernas relationer, ekonomi och familjeliv till det bättre.


Fanatism


Ibland fick väckelsen fanatiska övertoner som den 8 november 1852 då några samer i Kautokeino i Norge handgripligt ville göra upp med brännvinshandlarna. När de kom dit slog de ihjäl både länsmannen och handelsmannen. Prästen och flera andra samer och norrmän blev piskade och misshandlade. Upprorsmakarna blev dock övermannade av samer från en intilliggande by och sattes i fängelse. Två år senare blev två av ledarna avrättade. Fjorton andra fick livstids fängelse och deras ägodelar såldes på auktion. Forskare har tvistat om vad som egentligen var orsak till upproret. Var det personlig hämnd eller religiös villfarelse? Var det en social protest? Blev laestadianismen i Kautokeino revolutionär på grund av de norska prästernas hårda motstånd mot väckelsen? Vi vet att det fanns många orättvisor i samhället på den tiden och många skäl att protestera. Tyvärr fick upproret motsatt effekt och istället lamslogs samernas initiativkraft i Kautokeino för lång tid framåt.

Tillhör svenska kyrkan

Sedan 1800-talet är laestadianismen en välkänd religiös trosinriktning i norra Sverige, Finland och Norge. I dag kan den karaktäriseras som en konservativ rörelse som fortfarande tillhör Svenska Kyrkan, trots att man är starkt kritisk till många moderna företeelser i kyrkan idag.



Laestadanismen idag

Læstadianerna organiserar egna församlingar trots att de kvarstår som medlemmar i Svenska Kyrkan . Læstadianerna baserar sin religion på Bibeln och på Luthers och Laestadius skrifter och postillor. Ett karaktäristiskt drag för læstadianerna är att de organiserar stora samlingar med anhängare från olika länder. För västlaestadianerna är den viktigaste samlingsorten Gällivare där man har årligen julsamlingar. För östlaestadianerna är den viktigaste samlingsorten Pajala där Laestadius dog och där även Laestadiusgymnasiet ligger.

Idag är læstadianismen splittrad i en östlig och en västlig riktning. Den östliga har till viss del reformerats medan den västliga är mer radikalt læstadianistisk. Västleastadianerna talar emot de skadliga effekterna av oanständig musik,film (inklusive TV-tittande), preventivmedel , enligt Bibelns ord, skall dölja håret under gudstjänst (vilket læstadianer gör med huckle ). Västlaestadianska samlingar brukar man inleda med att läsa Laestadius predikan. Læstadianer hälsar traditionellt på varandra med frasen "Guds frid" eller "Guds fred", vilket betyder frid med Gud. Alltså syndernas förlåtelse. etc. Västlaestadianerna menar även att kvinnor enligt Bibelns ord, skall dölja håret under gudstjänst (vilket læstadianer gör med huckle ). Västlaestadianska samlingar brukar man inleda med att läsa Laestadius predikan. Læstadianer hälsar traditionellt på varandra med frasen "Guds frid" eller "Guds fred", vilket betyder frid med Gud. Alltså syndernas förlåtelse.


Læstadianismen är en viktig ingrediens i kulturen i svenska Tornedalen . Även hos samerna är læstadianismen en stark religiös inriktning; i bägge fallen torde det spelat in att man inom læstadianismen använt både tornedalsfinska och samiska som predikospråk. Den största gruppen i världen är gammallaestadianism. Gammallaestadianismen är mest spridd i norra Europa och norra Amerika, men små församlingar finns också i Afrika, södra Europa och Sydamerika.


Korpelarörelsen var en extrem sekt sprungen ur Laestadianismen.

Källa:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Laestadianism
http://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Levi_L%C3%A6stadius
http://www.samer.se/servlet/GetDoc?meta_id=1208

Korpelarörelsen

Folket utan morgondag. Så kallades anhängarna av den extatiskt religiösa Korpelarörelsen vilken härjade som värst i mitten av 1930-talet i Tornedalen och Kirunaområdet.


Korpelarörelsen, eller Siikavaarasekten, hade sin grund i den finske väckelsepredikanten Toivo Korpela som förkunnade i slutet av 1920-talet. Själva rörelsen grundades dock av Sigurd Siikavaara som uppträdde som profet i Pajala 1934. Som mest hade rörelsen ca 400 anhängare. Profeten Sigurd förkunnade att alla rättrogna skulle hämtas i en flygande ark (Silverarken) och föras till det himmelska Jerusalem. Man ansåg att den jordiska lagen inte var till för de rättfärdiga och hängav sig åt sexorgier och en ansenlig alkoholkonsumtion. Följden blev ett polisingripande 1939. Korpelarörelsens aktiviteter nådde sin höjdpunkt i mars-april 1935, då flera anhägare greps av polis, togs om hand av läkare och ett flertal personer fördes till Furunäsets sjukhus i Piteå. I samband därmed, och genom att arken inte kom, mattades verksamheten snabbt för att 1936 återigen få ett uppsving. Det religiösa budskapet hade då inte samma centrala plats. Det blev fritt fram att ägna sig åt kortspel, dans, alkoholförtäring och i vissa fall fria sexuella förbindelser. Minderåriga flickor utnyttjades och f lera personer hamnade inför rätta och dömdes som skyldiga till otukt. Ledaren för verksamheten placerades vid Furunäsets sjukhus, där han vistades till början av 1950-talet. Han avled för övrigt år 1965.
Källa:
http://www.pitea-tidningen.se/artikel.aspx?artid=61546&cat=9&pageIndex=0&arkiv=False
http://www.huginmunin.se/korp/link5.htm





KULTUR OCH TRADITIONER

Samerna har en egen kultur och ett eget språk, som skiljer sig från den svenska kulturen och språket. Närheten till naturen och renen har format den samiska kulturen. Det återspeglas i den rika terminologin i fråga människans relation till natur och djur.

Fast samerna idag lever i ett modernt samhälle, så är ändå de gamla kunskaperna och traditionerna viktiga. De gamla traditionerna kommer särskilt starkt fram i språket, maten, dräkten, slöjden, jojken och renskötseln. En ny och viktig symbol för samernas samhörighet och identitet är den samiska flaggan, som antogs 1986. Samma år antogs också samernas nationalsång.


Den samiska flaggan
Den samiska flaggan är gemensam för alla samer. Den godkändes 1986 av det Nordiska Samerådet och är formgiven av Astrid Båhl från Skibotn i Troms i Norge. Cirkeln är en sol- och månesymbol. Solringen är röd och månringen är blå. Färgerna kommer från den samiska dräkten.


Samiska Flaggdagar


6 februari
Samernas nationaldag. Firas till minne av det första samiska landsmötet ,som hölls i Trondheim 6 februari 1917. Detta var första gången samerna samlades och arbetade med sina gemensamma intressen över nationalstaternas gränser.


15 augusti
Samiska flaggan godkändes 15 augusti 1986. Isak Saba, som skrev texten till samernas nationalsång, föddes 15 augusti 1875


18 augusti
Samerådet grundades 18 augusti 1956


26 augusti
Sametinget i Sverige grundades 26 augusti 1999


9 oktober

Sametinget i Norge grundades 9 oktober 1989


9 november
Sameparlamentet i Finland grundades 9 november 1973